Äntligen är det vår. Ja, snudd på sommar. Att den i år är ovanligt tidig är en härlig bonus även om det ställer lite traditionella göranden och låtanden på ända en aning. För visst blir agendan lite vilsen och halt när man kan kratta gräsmattan i mitten av april och vårfåglarna seglar förbi de kända markerna utan att passera gå och trädgården vaknar alldeles för snabbt.
Visst är man rädd för backslag. "Maj kan bli snöig" varnade någon positivist och ja det är ju faktiskt sant, rätt vad det är kan våren vända i dörren. Men samtidigt så kan det ju faktiskt bli precis tvärt om. Varför inte försöka se lite hoppfullt på saken. Det kan ju bli så att sommaren 2011 går till historien som den längsta och varmaste i mannaminnet. Gör snön comeback får man väl ta det bekymret när det kommer.
Jag hör till dem som väntar på de flygande tecknen på sommar. Flera av dem har anlänt rekordtidigt i år svartvita flugsnappare exempelvis. Under påskhelgen hade jag sädesärlan i tanken hemma på gården. Månne den var på väg tänkte jag medan jag fotograferade islossningen i älven. En härlig upplevelse där isflaken krasande och frasande bröts mot den stora stenen mitt i forsen.
Hemma vid datorn tar jag upp bilderna och ser att det sitter något litet på stenen mitt i den brusande älven. Jag förstorar bilden rejält och hjärtat tar ett skutt. Nämen!! Där sitter den ju! Vårens första sädesärla. Mitt framför ögonen!
Nu väntar jag på rosenfinkarna. Den underbara storspoven med sina drillar får ursäkta men numera är det rosenfinken som slår an sommarkänslan mest.
Varje vår tänker jag samma tanke, "nu måste jag se till att vara ute så mycket som möjligt" i skogen, på fälten, vid älv och hav. Riktigt lagra intrycken av naturen så att de bär en sen genom höst och vinter. Det är en livskvalitet som jag definitivt inte vill vara utan och den är alldeles gratis, nåja nästan:)
Det låter alltid så patetiskt när man ska uttrycka glädje över naturen, vi tar den ju för självklar - det kanske är därför. Men jag tar risken. Jag gläds oerhört och riktigt i anden över nässelfjärilens flykt över visset fjolårsgräs. Jag rycket lätt motvilligt upp maskrosens pålrot som slagit sig ned på fel ställe i rabatten. Jag hoppas att ladusvalan ska tänka om och återigen bygga sitt näste i det gamla uthuset.
Mest hoppas jag att dagens unga ska få en rättvis chans att upptäcka den rikedom som finns i att vistas i skog och mark och då tänker jag inte på exploatering utan allas vår rätt att njuta av sol vind och vatten, fågelsång och suset av gamla yviga kronor.