Nu ska måttlig nedstämdhet och ångest allt oftare behandlas med KBT, kognitiv beteendeterapi. Låter ganska vettigt i mina lekmannaöron. Sunt förnuft och medmänsklighet och någon som lyssnar och ger nya infallsvinklar och förmedlar hopp och ger nya verktyg för självhjälp. Jo, det låter bra. Att skapa sig harmoni är något som vi alla strävar efter. Och det behöver inte vara de stora greppen som leder oss på de rätta vägarna. Tänker på hur jag formats genom livet som född lantis. Och jag skulle vilja slå ett slag för bendinglandets förträfflighet. För har ni tänkt på hur avslappnad man plötsligt känner sig, ja, nästan barnslig när man oavsett ålder får chans att sätta sig ned någonstans där inte fötterna räcker ned till fasta landbacken. Och hur man då rent automatiskt lätt börjar just dingla. Det kan vara på stora stenen på hygget under en svampplockardag, eller på bryggan efter att dagens roddtur och vittjande av mjärden är avslutad. Dingel, dingel. Det är avkopplande,frigörande och kravlöst och dinglandet leder rakt in i själen och lämnar en stund ro som avtryck. Bendinglandet som ett användbart mantra. Låter det flummigt? Skrattar du åt min tes? Har jag förstått det rätt finns det en form av erkänd ögonterapi för den som mår psykiskt dåligt. Man ska titta uppåt och inte ned. Automatiskt mår man bättre om man lyfter blicken alltså. Kanske är det samma med bendinglandet, en förlängning av barnalivets förhoppningsvis okomplicerade tid. Ett av de ljusaste stunderna av detta dinglande minns jag för egen del i den gamla hemmiljön ute på landet. En sommarkväll med andra grannbarn utanför en bagarstuga till en av gårdarna. Tant Agnes och de andra som bakade tunnbröd och klådda. Förväntan i luften bland oss barn som satt uppspetade på en gammal matthållare utanför - dinglande med benen till synes nollställda för betraktaren men inte alls. Nej, snarare fullt medvetna, fullfjädrat mindfulla. Öronen skärpta mot kvällens ljud, ögon memorerande den vackra sommaromgivningen och beredskap för den händelse då bagarstugedörren äntligen slås upp och värmen från en susande bakugn blommar ut tillsammans med en förförisk doft av nybakat bröd . Händer som generöst sträcks fram mot en taning unghop, varmt bröd med smältande smör som försvinner snabbt i små leende munnar. Glädjen, medvetet omedveten som stannar som ett avtryck genom hela livet. Minnet av en kväll när benen inte nådde ned till marken.
