Hela Carinas liv förändrades

- Jag fick akut diskbråck, disken helt enkelt sprack, jag låg bara och skrek innan jag opererades och sedan blev jag liggande i tio dagar, berättar Carina.

Efter en tid kom Carina till neuroteamet på Sunderbyns sjukhus där hon bland annat träffade kuratorn Åsa som kom att betyda mycket för henne

- Först sa jag att jag behöver ingen hjälp men sedan började tårarna bara rinna. Sedan gick jag hos Åsa tre gånger i veckan i ett och ett halvt år och hon betydde mycket för mig. Från början försökte jag bara överleva. Hela min livssituation hade ju förändrats och kuratorn Åsa hade det nog jobbigt med mig, säger Carina och ler.

- Jag kunde ju inte längre göra något som jag hade gjort tidigare. Jag blev beroende av min man och kunde inte köra bil längre exempelvis, berättar Carina.

- När läkaren sa att "Jag måste lära mig leva med smärtan" trodde jag att jag skulle få gå en kurs, men där har värkstaden betytt mycket. Jag var så inställd på att gå till jobbet också.

- Det blev en chock när jag fattade att det inte skulle bli så, det blev ett nytt sorgearbete. Jag hade ständig värk men det var den mentala biten som tog tid att förändra, berättar Carina.

- Jag och min man Hasse har fått skala bort mycket som inte funkar för mig att göra längre men han förstår mig. Det är det inte alla som gör, det är många vänner och arbetskamrater som inte förstår mig, säger Carina.

- Det var av kuratorn Åsa jag fick telefonnumret till Värkstaden och kom i kontakt med Maria Åkerblom. Nu har jag varit där i sex år och jag kan inte nog säga vad det har betytt för mig. Det har varit en jättestor förändring. Syftet i Värkstaden är att få en bra livskvalitet trots värk och smärta och nu vet jag att valet är att göra något åt min situation om jag inte vill bli bitter och där kommer Värkstaden in, det är de som har gett mig verktygen, berättar Carina.

- Sedan träffar jag andra i samma situation och vi blir aldrig ifrågasatta som vi kan bli av andra människor. Tidigare trodde jag nästan att jag var ensam som var sjuk. Fast vi pratar inte om det när vi träffas utan om möjligheter, mår någon inte bra ser vi det i ögonen på varandra.

- Nu värdesätter jag livet, små saker har börjat betyda mer. Bara att kunna gå ut en kort promenad med mina små hundar när det är vackert väder är värdefullt.

Hundarna är två bichon havanser, en mörkt grå och en vit, som heter Zeb och Zorro.

- De känns som att de förstår, de är så kloka, de märker om jag mår dåligt och om jag går sämre verkar de ta hänsyn till det säger Carina.

I dag tycker hon att hon har ett bra liv även om hon är lite rädd att för hur det ska bli i framtiden.

- Men jag har värktygen och jag har gått från att tycka synd om mig själv till att värdesätta det jag har och faktiskt kan göra, slutar Carina.