Gunnar Lindgren har avlidit
Man kan nog tycka att livet är rätt orättvist ibland, som när en personlighet som Gunnar Lindgren, inte kunde vara med den dagen när Ebeneser, hans andra hem, stängde dörrarna och som inte heller fick uppleva den dag när det efterlängtade Kulturens hus öppnar sina. Det var dagar som Gunnar hade sett fram emot.
Historiskt perspektiv
Hade allt varit som förr, som för ett år sedan till exempel, hade Gunnar suttit där i Ebeneser och tagit in musiken, känt på stämningen och alldeles säkert satt sin träffsäkra prägel på just den där lördagen, för ett par dagar sedan. Gunnar var duktig på att behandla nuet men samtidigt också förmedla ett historiskt perspektiv i många av sina texter.
Vi är många som önskar att vi skulle kunna litet om mycket. Om Gunnar Lindgren kan man utan vidare säga att han var en av dessa människor som kunde mycket om mycket. Historia, geografi, musik i alla former, idrott, betydelsefulla människor, mindre betydelsefulla människor, ja, det var mycket som lagrades i Gunnars hårddisk. Gunnar var en klippa för många, inte minst för oss som haft glädjen att kallas oss jobbarkompisar.
Gunnar Lindgren växte upp på Bergnäset där han också levde större delen av sitt liv innan han, efter hustrun Astrids bortgång, valde att flytta in till Luleås centrum. Gunnar tog studenten i Luleå och gav sig sedan journalistiken i kast. Tidningsjobbet låg nära till med tanke på att såväl pappa Vilhelm som farbrodern Hugo båda var journalister. Pappa Vilhelm var Kurirens första sportchef och skrev under signaturen "Nic" sina välformulerade krönikor.
Kom åter till Luleå
Efter studentexamen, och en tid på Kuriren, provade Gunnar sina vingar på annat håll, Borås-Tidning, under ett par år. Men det var ändå Luleå och Kuriren som låg honom närmast hjärtat och ganska snart var Gunnar tillbaka i hemstaden. Den blev han trogen för återstoden av livet. Det var också i Luleå han mötte sin blivande hustru, Astrid. Med tiden kom familjen att omfatta sonen Peter och döttrarna Kristina och Maria.
Förutom jobbet och familjen trivdes Gunnar i naturen. Orienteringssporten lockade honom som motionsform och skogsvandringar med svampkorgen fanns det alltid tid för när den säsongen var inne. Matlagning i glada vänners lag var ett annat stort intresse men ändå var det musiken och arbetet i hembygdsföreningen som han vurmade mest för.
Som musikrecensent tvekade Gunnar aldrig inför uppgifterna. Hans breda kunskaper gjorde honom lika trygg vare sig det handlade om jazzkonserter eller en recension av en klassisk musikafton. De personliga favoriterna kom att bli många, något som Gunnars musikarkiv vittnar om.
Kunde sin stad
I Luleå Hembygdsförening kom Gunnars starka engagemang för Luleås historia att bli en stor tillgång. Att säga att Gunnar kunde sin stad är en lätt underdrift. En stilla promenad, en ljummen sommarkväll för kanske 20 år sedan, fick mig plötsligt nyfiken på ett Luleå jag inte kände så väl, Skatan. På vår väg från tidningen till Bergnäset, där vi bodde båda två, berättade Gunnar detaljerat om alla gamla hus, gränder och hur området en gång tett sig när Luleå fortfarande var en mycket liten stad.
Det minnet tar jag med mig av Gunnar Lindgren.
Så jobbar vi med nyheter