Eva-Britt berättar om sista tiden med mamma

- Trots att hon var sjuk har de sista elva dagarna med henne lämnat sådana spår är glädje och kärlek.
Trots att hennes mamma drabbades av demens förändrade det inte hennes personlighet, den fanns kvar där hela tiden fast i en annan form.
Naturligtvis hade vi haft ett bra förhållande genom hela livet och stått varandra nära. Hon var min första allra största och längsta kärlek i livet, berättar Eva-Britt. Vi upplevde och genomgick många skeenden i livet tillsammans. Både otroligt fina och roliga men även svåra och hårda.
- De sista åtta åren av sitt liv drabbades min mamma av demens och det blev även för mig, en mycket speciell och viktig livsresa men trots detta in i slutet fylld av stor glädje, humor, skratt och rum för fin samvaro.
Från de första teckenen på demens hos en mamma som varit en stark och viktig person i hennes liv förändrdes relationen till att få ett nästan motsatt förhållande
- Under de här åren tillsammans med min dementa mamma upptäckte jag också helt nya sidor hos mig själv, berätta Eva-Britt. Jag tror att vi inte alltid är medvetna om hur mycket fint vi bär med oss och känner inuti förrän vi ställs inför viktiga livssituationer, säger Eva-Britt.
- Vi tänker inte på det till vardags men under åren var det en ren och stark känsla som utvecklades, berättar hon.
- Sång kom att betyda mycket under den här tiden. I bland var det också det enda sättet att nå henne, berättar Eva-Britt.
Rymten och känslan i musiken var som ett annat sinne som nådde fram genom hennes demens, likså fanns hennes humor bevarad.
Speciellt de sista elva dagarna vid hennes sida är något som Eva-Britt bär med sig i sitt hjärta.
- De där sista dygnen vid mammas dödsbädd var det ett fullbordande på vår långa relation och det känns som jag under den tiden verkligen mötte kärlekens innersta väsen.
- Vi hade den fina möjligheten att få vara där. Vi sjöng för henne, pussade på henne och höll om henne i hennes säng.
Det är viktigt att prata om döden tycker Eva-Britt. Vi borde prata mer om döden, den kommer till oss alla. Vi borde inte stänga in rädsla, tankegångar och föreställningar inom oss.
- Är man ung kan man dö men är man gammal måste man dö, som mor Bojan brukade säga, och det berör ju också min egen existens, säger Eva-Britt Thelin.
Eva-Britt har en bror och en syster, tillsammans med sin bror fanns hon vid sin mammas sida när hon fått veta att hennes mor snart skulle dö. Hennes syster var bortrest vid tillfället.
- Men tänk berättar Eva-Britt, hon väntade in min syster, och ett par timmar senare avled hon.
- Nu tänker jag ofta på henne, saknar hennes värme, kärleksfullthet och hennes väsen men känner mig lyckligt lottas som fått ha just henne som mor.
- Det är ett stort värde att ha fått följa min gamla mor genom ålderdom och demens och fått närvara vid hennes dödsbädd, slutar Eva-Britt Thelin.