Min mamma var född 1891 och dog 1982, hon hette Magnhild Stefansson som flicka, Sundström som gift. Elsa Nyberg, min lärarinna i småskolan, hade kurser i esperanto. Jag vet inte om hon var äldre eller yngre än mamma, men hon var ogift.
Esperanto var stort även efter första världskriget och fram till mitten av 1950-talet. Elsa Nyberg var i Tyskland 1937 på en resa till esperantister, hon berättade om hur Tyskland rustade och om hur de fick lära sig hur många svenskar det fanns per kvadratmil, respektive hur många tyskar det fanns per kvadratmil. Elsa sa "jag tror de funderar på att ta vårt land...". Tyskarna tyckte inte om esperantisterna, de jagades liksom judarna. De ville att tyskan skulle vara världsspråket.
Så långt tillbaka i tiden som jag kan minnas brevväxlade mamma med en fransyska från Strasbourg på gränsen till Tyskland. Mamma var lärarinna innan hon gifte sig. På den tiden fick en gift kvinna inte ta levebrödet från en ogift. Jag tror att det var saknaden efter något intellektuellt som gjorde att hon började med esperanto.
Fransyskan som mamma brevväxlade med hette "Desserthen", jag kan inte franska så jag stavar det som vi uttalade det hemma. Vi sa alltid Madame Desserthen. Madame Desserthen och hennes man hade inga barn, de hade det gott ställt, jag tror de var lärare båda två. De reste mycket som esperantister, bland annat till Kina. På sina resor tog de kort som de skickade till mamma, de skickade också kort av sitt hus, sina släktingar och goda vänner. I varje brev medföljde också ett kort till mej på något vackert – en hund, en katt eller en vacker vy. Alla dessa kort sparade mamma. Så kom kriget och all kontakt bröts. Något år efter krigsslutet fick mamma ett brev från Madame Desserthen där hon berättade om hur de fått fly från tyskarna med Madames gamla mor i rullstol. De hade mist allt och var helt utblottade. Då tog mamma alla kort som hon sparat och skickade tillbaka dem så att de fick tillbaka sina minnen.
Och det är väl en solskenshistoria, vänskapen mellan två esperantister gjorde att mamma fick bevara Madame Desserthens kort så att hon och hennes släktingar fick en del minnen tillbaka.
Under många år efter freden skickade min mamma små paket med kaffe, the och socker, som det var ont om i Frankrike på den tiden. Hon skickade aldrig mer än ett kilo åt gången för det hände att varor stals ur paketen i tullen. Brevväxlingen pågick tills Madame dog, en släkting till henne skrev och meddelade dödsfallet.
Gunnel Nilsson, Älvsbyn