Dick Gyllander var, på ett helt självklart sätt, det man brukar kalla för en ärkemusikant.<br>Han om någon hade ju förtjänat att få bli gammal i den behagliga skuggan av den jazz- och sambamusik som han hade ägnat större delen av sitt liv åt och som han älskade, nästan lika mycket som ungdomskärleken Marit som han sedan några år levde tillsammans med nere på den spanska solkusten, i Torrevieja.<br>Men detta förunnades nu inte liraren Dick Gyllander. I stället somnade han in för gott någon gång under natten mot tisdagen. Men i stället blir det då and-ra krav på de många musiker som redan ingår i den stora ensemble uppe i musikerhimlen, som Dick Gyllander nu har förenat sig med.<br>Dick var en omutlig kvalitetsprecisionist och tummade aldrig på några regler. Men då lät det bra också. Ständigt!<br>Jag lärde känna Dick Gyllander för omkring 20 år sedan, i och med att han tillsammans med pianisten Jan Strinnholm hade spelat spelat in plattan Bluesette och jag hade skrivit en recension av den.<br> ? Detta är balsam för de trasigaste nerver, skrev jag bland annat och tidningen hade knappt gått i tryck förrän Dick Gyllander ringde upp och tackade för raderna i fråga.<br>Därefter träffades vi regelbundet under årens lopp. Vid olika konserter, när han kom upp på tidningen med någon kollega och ville förmedla något (erfarenheter från en musikalisk resa till Kuba, kanske), när han var så väldigt glad över att ha blivit hedrad med någon utmärkelse eller när han bubblade över av lycka av att ha lyckats få någon högst meriterad jazzmusiker att ansluta sig till de jazzaktiviteter som han under många år basade över vid Piteå dansar och ler.<br>Dick Gyllander tog ingen skit. Jag tror han skulle ha gillat att jag väljer att skriva just så. Ibland kolliderade han med bestämmande auktoriteter av olika slag. Han deklarerade ständigt och envist sin egen åsikt, som han alltid stod för. Han kompromissade ytterst sällan, för att inte säga ? aldrig.<br>Detta förde då också med sig att det inte alltid blev som Dick ville att det skulle bli. I sin tur förde då det med sig att en viss bitterhet kom att prägla alltför stor del av hans sista decennium. Men när han flyttade till Spanien med sin Marit för några år sedan såg han det som en omstart och vid de återbesök som han gjorde i Norrbotten därefter hade han återerövrat sitt glada humör och det livsmod som han tidigare var en så entusiastisk innehavare av.<br>Gitarristen Dick Gyllander arbetade exempelvis med Allan Edwall på dennes visplattor och som musiklärare delade han med sig av sina kunskaper både på högskolan i Piteå samt på Framnäs folhögskola.<br>Han var också en obotlig missionär för jazzen som en själshelande del av det mänskliga allmäntillståndet och kunde spela My Funny Valentine och andra standards så att de evigt diggande lördagseftermiddags-konnässörernas hjärteblod formligen skvalpade omkring.<br>Tillsammans med sångerskan Rose-Marie Thessén initierade han för övrigt de jazziga lördagseftermiddagar som har präglat några av krogarna i Luleå under de senaste åren. Och som just i dag, denna lördag, upplever sin allra sista installation; åtminstone på krogen Gio som därefter byter inriktning.<br>Jag utgår från att det blir någon form av hyllning till liraren Dick i dag.<br>Något annat vore ju bara helt fel.<br> <br>
