Jag är bara i början av att skapa en trädgård. I de glättade gröna magasinen tillråds ofta den nyblivnde trädgårdsägaren att vänta med de stora ingreppen tills man sett vad som kommer upp efter föregående odlare. Det rådet gäller oftast bara trädgårdar söderöver. Här i norr är det rätt sällan det göms så mycket spännande under jord och övervuxna rabatter. Men visst finns det det.
I min trädgård ståtar den färgstarka brandliljan som med kanske 100 år på nacken tittar upp varje sommar, som en hälsning från en svunnen en tid och en odlare som hade samma utsikt som jag. Vad tänkte hon, Emma, när hon påtade i jorden vid älvens rand. Plockade hon in buketter medsina liljor och himmelsblåa riddarsporrar? Det får jag aldrig veta, men det är lika trevligt när "hennes" blommor, som följt mig i snart 60 år, slår ut i mitt 2014.
Själv har jag planterat sparris som är självspelande pianos upp till 30-40 år om man sköter dom väl och inte sorken anfaller för häftigt. Kanske mina barn får njuta denna delikatess där långt inne i framtiden. Det är lite sånt jag tycker är häftigt med trädgård, att den kan länka ihop generationer, att man kan lämna ett levande avtryck.
Annars är det den mera kortsiktiga odlingen jag har i tankarna just nu. Pallkragar ska dras fram ur vinterslummer och jord hällas i och när värmen kommer fylls lådorna med potatis, bönor, squasch, lök och mycket annat gott.
På frilandets stenparti sticker de egna frösådda liljorna upp fina lancettliknande bladrosetter och den dagen de blommar, om något år när lökarna vuxit till sig, blir det spännande att se hur floret ser ut. Fröna togs från en sort som korsats så ursprungsblommans karaktär blir det inte. Sådana trädgårdsthrillers hör till det en nördig odlare går igång på.