Skryt och skrävel och människan behov av självhävdelse - jag funderar - är det något som blivit vanligare/värre? Och vad är det vi skryter som värst om? Det vi äger, det vi planerar/resor/karriärer, barnens förträffligheter? Och varför finns det ett sådant behov av detta intensiva skrytande? Det kan man klura på.
Vissa är riktiga hejare på saken, skrävelproffs. Det är resor som ska göras - som lustigt nog alltid är lyckade/ jätteroliga och ruskigt kostsamma (viktig detalj). Det är dyra och exklusiva egnahem, det är ungarnas omåttliga popularitet och framgång (något att sola sig i glansen av). I avsaknad av detta lyfts flick/pojkvänner och svärsöner/döttrar fram om de har ett uns av framgång.
Finns varken det ena eller andra så flyttas skrytandet till att gälla andra delar av släkten, syrrans nya spa eller kusinens lyckade företagsamhet.
Särskilt frekvent verkar detta vara när det gäller planer, alltså det som ännu inte är realiteter. Bara att tänka högt vad man vill göra i de exklusivare lagren, blir lockande att skrävla om. Även om du inte lagt en krona eller lyft en hand för att förverkliga de avundsvärda idéerna så ger man bilden av en person som kan och har kapacitet som verkar vara kreativ och på G.
Vafför gör vi på detta viset? kan man tänka. Det finns ju faktiskt människor man känner som bara gör utan att nämna en stavelse om det. Deras ungar kan vara toppkarriärister men inte ett ord skrävlas om framgångarna. Dessa medmänniskor bara är och gör och upplever tyst och ödmjukt. De resonerar att varför skulle de delge andra det som ska vara deras egen upplevelse.
Och jo visst kan det vara intressant för andra att höra om vilda trevliga planer men det finns väl en gräns för när omgivningen får sår i öronen. Då när man anar att den högsta glädjen i en berättelse verkar bestå i själva statusen i det som förtäljs.
När människor - märkligt nog ofta äldre - skryter om sina barn och barnbarn brukar jag undra vad det är som saknas hos dem själva eftersom man helas tiden måste veva upp speldosan med superlativer över strålande karriärer, djupa kistor med ekonomiska framgångar och arméer av de djupaste kända vänskaperna.
Det vore ju nog så fantastiskt om alla dessa positivismer till 100 procent hade en verklig grund. Jag tror inte att de har det. Däremot så tror jag att de som förmedlar bilden verkligen tror/eller vill tro att det har med verkligheten att göra. Om du adlar någon faller ljuset tillbaka på dig själv, så tror jag det fungerar. Problemet är att detta strålande ljus i andras ögon ofta ter sig alltför skarpt och onyanserat.
För övrigt vill jag passa på att önska er läsare en riktigt fin påsk! och så passar jag på att skryta lite för joo jag ska nämligen ut och resa:) I morgon sätter jag mig på tåget och hämtar hem våren. Och sen ska jag minsann plåga er med en skildring från en riktig drömresa..
Skryt, skryt, skrävel och skryt.