Vill du vara vänlig och flytta på dig!
Genom mina snart fyra decennier av tjänstgöring i tidningsbranschen så har jag hört den uppmaningen ett antal gånger. Jag är nämligen specialist på att ständigt hamna i skottfältet för fotografen när vi är ute på jobb. Och jag har för all del ingen längtan alls efter att hamna på bild så jag skyndar mig alltid undan.
I dag behöver fotokollegorna inte ens säga något. De rara typerna kommunicerar nuförtiden ofta helt ordlöst med mig. Ett överseende leende och en tyst väntan och vips så hajar jag och tar tre långa skutt ur sceneriet. För det är ju intervjuoffrena som förstås är det viktiga, inte vi som skapar materialet. Det har jag alltid tyckt, vilket osökt för mig in på dagens media i olika former och dess företrädare, inklusive mig själv.
Jag vet inte hur ni andra mediekonsumenter känner, men själv blir jag lätt allergisk av personkulten inom mediebranschen. Det frekventa framlyftandet av journalisterna i olika sammanhang. Riktigt urk känns alla de här programmen som bär redaktörens namn, exempelvis Ekdahl, Hübinette, och allt vad det är. Och nu tycker ni säkert jag skiter i eget bo för jodå, den här spalten apostroferas ju varje måndag med mitt efternamn på förstasidan och bildbyline i spalten. Jag hade gärna varit utan denna inramning, om ni undrar.
Det viktiga är väl vad som sägs, framförs i materialet, innehållet alltså - och inte budbäraren. Jag tillhör den gamla murvelgenerationen där regel nummer ett var att verka men absolut inte synas. Förr var det ett big no no att hålla fram sin egen person. Sen har det luckrats upp i medievärlden och nu lyfts journalister fram nästan som kändisar i en hel del sammanhang, jag värjer mig.
Läser du kvällspressen så vimlar det av "nyheter" om tv/radio/tidningsjournalister som, talar ut om sina förhållanden eller sjukdomar, eller om karriärbyten. "Och världen svälter" tänker jag när jag ser det. Vem bryr sig hur kändisreportern Pernilla Perssons sista dagar i livet var? Är jag intresserad vad tv-mannens exfru tyckte om skilsmässan ett år efter den skett? Nää, för det måste ju vid gud finnas viktigare saker att avhandla.
Jodå visst kan det vara lite skoj med skvaller ibland, men att gödsla med det, som artiklar i media, är enligt min mening att slösa med värdefull plats på bekostnad av annat vitalare material.
I vårt arbete träffar vi så många intressanta, komplexa, självlysande, härliga intervjuobjekt att det inte alls behövs toppas med mediala linslöss, ursäkta uttrycket. Jag önskar att den delen av mediekulturen dör sotdöden till förmån för dem och det vi journalister avhandlar alltså de och det som vi tar upp i våra produkter, de "vanliga" människorna.