Jag håller med!
Vilket vansinnigt ståhej kring det senaste skottet på det kungliga familjeträdet. Sida upp och sida ned i tidningar, diskussioner hit och dit om monarkins vara eller inte vara. Synpunkter på om hennes namn är nog kungligt för att tillfredställa de historiska fundamentalisterna.
Prinsesstårtorna sålde slut den morgon hon föddes och det är nära till att tänka att de kanske användes i skyttegravskriget mellan de republikanska förespråkarna och den rojalistiska sidan. "Splosch! Här har ni för den odemokratiska institutionen". Och "Splatt! Här har Ni för att ni vill skippa kontinuitet och igenkännandet i nationen".
Apropå detta nationella drama kom jag att tänka på synpunkten att den lilla prinsessan inte får väja sitt eget liv - hur det ska levas, vad hon vill intressera sig för. Tänker att det är ju faktiskt så för en massa andra barn och unga i detta landet. Det skriks bara inte ut i media. Vi talar inte om det.
Vi har alla fina trådar av familjeband, traditioner, förväntningar, krav häftade vid oss från tidiga år. Massor av unga personer som ska välja studievägar och yrken får inte själva bestämma hur deras studie- och yrkesbana ska se ut. Det tycker jag är hemskt.
Säkerligen känner många unga ett outtalat krav på att "välja rätt". Bettan som är sugen på att söka till en estetiskt inriktad utbildning får veta att det förväntas att hon i stället tar en "läslinje". Unga människors drömmar och rättighet att välja sin egen väg i livet mosas och kränks, stukas till och stuvas om. Och hur detta formar vederbörande, ja det får man nog aldrig något bra facit på.
Förmodligen är det en hel del ungdomar som rättar in sig i ledet som anvisats dom, som för husfriden och familjetraditionernas skull trampar andras stigar. Långt senare i livet kan den egna viljan bubbla upp till ytan och livet ta nya uppbrottsliknande vägar för att äntligen få leva det liv man själv hade haft i siktet. Det är sorgligt att tänka sig.
Att som förälder frestas att vara in och peta i barnens framtidsplaner är vanligare än vi tror. Tänk om man kunde lita till dessa unga, och tänka att vi vet så väldigt lite om livets stötestenar och möjligheter. Javisst, vi vill ju väl, vill det bästa för våra ätteläggar. Men hur kan vi veta att det Vi tycker är bäst verkligen är det bästa för våra ungar?
Olle kanske klarar utbildningen till jurist men aldrig kommer att känna sig bekväm i rollen, och Eva som föll till föga för outtalade förväntningen att driva familjens stora skogsfastighet vidare kanske för evigt kommer att ångra att hon inte reste ut i världen.
Vad Estelle kommer att göra av sitt liv vet ingen av oss. Låt oss hoppas att hon får leva ett bra liv och att hon kan tänka själv. Jag är för övrigt helt säker på att alla "vanliga" unga klarar av att göra det - också.