Se Sundsvall och sedan dö? Nej inte är väl Sundsvall riktigt någon ort jag längtar så där särskilt mycket efter att bese. Så varför skriver jag det då? Jo, jag har en kollega sedan nästan fyra decennier. Vi har jobbat mycket ihop under de här åren och varit kors och tvärs över vårt vida län och även ut i landet i övrigt samt även i världen.
När vi har bilat omkring så har vi ofta sagt att" vi kanske skulle dra till Sundsvall". Det har blivit en grej. Och varför dit just? Ja kanske för att vägskyltarna anger denna ort och på något sätt kom Sundsvall att stå för en slags frihetskänsla. Typ "jaha" nu ska vi åka till Piteå och göra ett jobb, men tänk om vi i stället bara kör förbi? Vi ringer till chefen och säger att oj, vi hamnade i Sundvall och kommer väl tillbaka någon dag". Månne vad hon skulle säga"?
Vår lilla lek står inte för något missnöje med livet, inte alls. Den är bara en mental viloplats i den verklighet vi alla lever i med plikter, måsten, önskningar.
Jag tror att vi alla nån gång tänker att vi har lust att bara göra tvärtemot, agera "mot bättre vetande". Ta en annan väg och se vart man hamnar - kosta vad det kosta vill. Bort från ett inrutat liv typ, och fram med en lekfull spontanitet som öppnar nya dörrar även om det naturligtvis skulle betyda att andra stängs.
Jag har några år kvar i jobbet men arbetskamraten räknar sina veckor innan det ringer ut i karriären. Alldeles nyligen - som vanligt på fyra hjul, konstaterade vi att det nog aldrig blir av med någon tripp till "drömmarnas stad". "Ska vi göra det så måste det ju ske nu" skojar vi med varandra men sen styr vi likt förbaskat mot hemmamarkerna, som vanligt.
Naturligtvis finns det människor som gjort just det jag beskriver. Förvånat sin omvärld med att en dag inte göra precis som de alltid gjort. De har släppt taget om sitt jordankare och helt plötsligt så ringer de hem och berättar att de steg av lokalbussen en hållplats tidigare på väg till affären och tog i stället taxi till flyget och hamnade i Paris. Bara sådär och av ingen annan anledning än att ingivelsen plötsligt fanns där och hjärnkontoret bejakade den.
Ja för all del, inte behöver man braka iväg ut i Europa för att rubba sina cirklar. De små kliven kan även de vara väl så intressanta, det gäller bara att vara öppen för möjligheterna.
Ibland läser man om människor som säljer allt de har och packar väskan och drar iväg på jordenruntresor, ofta inte utan vådliga strapatser. Jag beundrar deras mod och är avundsjuk på de upplevelser de bjuder sig själva på. Man borde ta lärdom, i alla fall låta sig inspireras en smula. Då kanske man någon vacker dag i bilen trampar på gasen och verkligen drar till ...