Nu får ni väl ändå ge er! Jag suckar lite uppgivet under cyberbläddrandet i kvällspressen på nätet. Ute snöar och regnar det och inne regnar det skrämselinformation. När kvällstidningarna får slut på kraftorden, vad gäller det lynniga vädret, så tar man till det tunga artilleriet som "väderbomb". En dylik hotar drabba Sverige och när jag läser det känner jag mig såå lättad - för i kvällspressens värld så tillhör ju inte landets norra regioner "Sverige".
Att det blir höst, regn, halka, vinter, storm, orkan det är intet nytt under solen men i dessa dagar verkar det vara räddningsplankan för somliga tidningars upplagor och lösnummersförsäljning. Men vädret är ju ett samtalsämne så det kanske är förståeligt.
Mindre svårt att förstå är alla de märkliga forskarapporter och larm som duggar tätt. Sist nu så ska vi akta oss och särskilt våra små barn, från att strö kanel på gröten... Det kan vara skadligt att rissla över för mycket av denna krydda mald av bark från kanelträdet. Och klart man ska akta sig för att överkonsumera det som är farligt-fast hur mycket kanel är det man äter i sina dar med handen på pepparkakshjärtat.
Tänker tillbaka på mig själv, minns att jag som liten gärna färgade hela risgrynsgrötsklutten i min tallrik jämnbrun. Och gissa vad - jag överlevde. Har inget minne av att föräldrarna följde tilltaget med förfäran eller gjorde några desperata försök att skrapa undan farligheterna som njutningsfullt strax åkte in i munnen på det lilla barnet. Nuförtiden häller jag gärna kanel på morgonfilen och det har gått fint det med.
Men nu så är det farligt att vara för På på kanelen om man säger. Jag tar det med ro och fortsätter med mina dåliga vanor. Så länge det inte dammar små moln av kanel ur öronen så känns det helt lugnt. Förresten borde vi vara mycket mera uppmärksamma på det lömska sockret och saltet, hur mycket av det som vi oanat häller in i ansiktet vill jag helst inte tänka på, men det handlar om ansenliga mängder
I övrigt så måste jag fylla ut denna krönika med några rader till men känner mig väldigt mycket som det där vita arket som kännetecknar varje nytt år. Vad ska jag fylla det med, vad ska hända 2012, vad Vill jag göra för det är väl man själv som ska ha kommandot.
Jag ska inte plåga er med mitt nyårslöfte - det kommer att bli mest plågsamt för mig själv, men har man ett mål så måste man i alla fall försöka att nå dit. Frisk vågat är hälften vunnet och osvuret är bäst är härliga klyschor att ta till bara för att de inte säger någonting och inte står för något konkret som kan mätas.
Hoppas du som läser det här får en fin start på 2012, vad som händer sen är en historia som vi inte har facit på just nu. Och tur är väl det.
Glöm nu inte att damma på lite extra kanel på frukostgröten man måste få leva lite farligt ibland.