Sommarperioden använder många av oss till att bättra på gård och grund. Det är vår tids största fritidsintresse – att renovera. Jag tror vi skulle kunna renovera ihjäl oss. Titta i tidningsställen i en bättre sorterad handel. Det dignar av inredningsblaskor, svenska som utländska. Och visst – man faller lätt som ett moget äpple över titlar som Vakkre hjem och Sköna hem och hej och hå.
Håller man inte i hammaren själv så kan man lätt låta sig föras iväg på inredningsdrömmarnas rosa – förlåt VITA! moln. För den kliniskt och fantasilösa ängsligt vita trenden står sig fortfarande. Om den kan man säga vad man vill – jag gillar inte.
Men värst är beskrivningen av det sociala livet runt dessa utmärkta hem och renoveringsberättelser som jag får lite urk-känning av. Bilden av den fulländade familjen, de superlyckliga föräldrarna och de välartade rosiga barnen som svävar förbi över väloljade båtgolv. Det är färgmatchat, välstädat och vråldesignat och resurserna att ta in specialhjälp hur stora som helst – typ.
Inte alltid, men rätt ofta får jag misstanken att de döljer något, dessa überharmoniska människor. Nog har de säker haft ett och annat supergräl över färgburkar och tapeter och murknade överraskningar i drömhuset. Det vore väldigt konstigt annars. Och VARFÖR måste man förmedla den där oantastade bilden av att ett nyrenoverat hem ger en till synes gränslöst lycklig och konfliktfri tillvaro?
Jag kan ibland känna att det vore så befriande om det kunde få sticka fram lite kladdiga barnteckningar på lyxkylskåpets borstade stål och en trött glimt i någon renoverares öga. Lite sannbeskrivningar hur man efter att hemmet står där förklarat och fulländat faktiskt finner att man fortfarande är samma personer med samma vardagsliv som före den stora makeover-resan...
Tankarna går osökt till de timida äkta makarna i övre medelåldern som talade ihop sig om att fixa lite lagning på villan i bästa Timell-anda. Det rara paret ville hålla nere kostnaden på bytet av fasadträ och vindbrädor till taket. Det gick fint, i bästa sämja pulade dom på med varv efter varv på väggen man skulle reparera. Till slut var dom uppe vid taket och nu svajade frun ifråga om lagarbetet. Den goda Timell-andan och byggets ekonomiska kalkyl var i fara.
Men plötsligt får mannen se sin lilla rara fru ta några vacklande kliv på stegen och bit för bit så tar hon sig upp till nocken med ett krampaktigt tag om både höjdrädsla och vindbräda. Han blir varm i hjärtat över hennes mod och ser att hennes mun rör sig. Han kliver upp på sin stege och nu hör han orden hon väser ut genom ena mungipan - utan att ta bort blicken från byggmaterialet.
– Spika!! Spika för fan!!