Häromdagen, en sen arbetskväll på redaktionen, satt vi och gnisslade lite över mörkret och den kommande vintern. "Snart kommer snön och kylan, jag orkar inte"! suckade en arbetskamrat tungt och alla föll in i gnället. "Vi bor på fel ställe" kontrade en annan och samtliga höll med. Vi var överens, huvva vad synd det är om oss!
Några dagar senare när datumet första november lyste från almanackan gick jag till jobbet som vanligt en tidig morgon. Och jag kunde konstatera att inledningen till denna kanske vår mörkaste månad var fullkomligt grandios. I öster en flammande soluppgång som färgade himlen röd-gul-rosa. De många varmgraderna i ett vindstilla väder gav vårkänning och i fuktkristallerna på en gultonad himmel lyste en fullständig regnbåge.
Vägen jag vandrade fram på, en lugn gång- och cykelväg, vid ett fridfullt vatten, bjöd på flera skönhetsupplevelser. Vid Lulsundskanalen stod ännu en pampig vit lupin i blom, stadd i ett långsamt nedvissnande. I närheten, en liten aspplanta med ett enda kolsvart löv format som ett hjärta som vinkade svagt i en lätt bris.
Medan jag promenerade fram tänkte jag på ett tv-program jag sett kvällen före. Det var ett dokumentärt svep över världen och berättade om de strapatser och umbäranden många folkslag måste utstå för att få mat på bordet och en skolgång för sina barn.
Den ena glimten kom från ett område där världens högsta berg härbärgerar invånare som verkligen inte får vara bekväma av sig. Det handlade om en pappa som skulle följa sina barn till en slags nomadskola/internat - långt bort från hemmet beläget bland katedralliknande bergsformationer. Det är vår och isen på floderna har börjat smälta. Färden är inte riskfri. Pappan går över smältande isar och provar hållfastheten, barnen försiktigt efter. På ett ställe har den mycket tidiga smältningen skapat en stor vak. Pappan får ta med barnen krypandes tätt intill en klippbrant på en knakande tunn isskiva över en forsande flod.
De måste ta den farliga marschen i etapper och när mörkret faller får de övernatta i en grotta! Ute faller temperaturen till farliga minus 30 grader ... Nästa dag tvättar de ansiktet i det iskalla flodvattnet och drar vidare mot skolan där pappan snabbt vinkar av sina barn och företar den farliga färden hem igen.
Den andra vyn är en man som då Mekongfloden svämmar över måste balansera på uppspända linor i flip-floptofflor ... över en vilt rytande flod! Slinter han kan ingen rädda honom. Han måste ut till en ö mitt i floden där han kan hitta den fisk familjen behöver.
När man ser filmsekvensen uppifrån, där han sakta tar sig ut över vattenmassorna som om han höll i osynlig spindelväv, får man plötsligt ett litet perspektiv på sin egen trygga tillvaro.