Du ska skaffa ny bostad och du går och tittar på en lägenhet, tycker att" ja det här blir ju fint". Nog stort för en, ser bra ut, fin planlösning, gulligt kök, kvällssol, en helt ok etta. Så flyttar du in och det känns fortfarande ok, du packar upp, möblerar och till slut hamnar du i köket med flyttkartongerna. Kryddor, mjölsorter, oljor, ris och pasta, gryn och sockervarianter, bakpulver och smaksättare, och mycket mera. DÅ upptäcker du det.. då går det upp en talgdank. Det finns nämligen inget skafferi!
inte vara sant! - tänker du medan du snurrar som en centrifug i det lilla köket. Dörrar öppnas - nähä nä det där var städskåpet ...
hm ... Det är bara att "tugga i sig" det finns ingenstans att härbärgera alla torrvarorna om man nu inte ska ha dem under sängen eller bakom tv:n. I samma veva kommer man plötsligt på att man inte längre har en balkong som akutevakuering av maten vid de svalare storhelgerna. Nähä, ja då får det bli en simpel jultallrik då i år, som sagt, eller lite tomtegröt - om man nu får plats med risgrynen ...
Hur tänkte man då för rätt många år sedan när dessa hyreshus byggdes. Hur såg man på dem som bosatte sig i en etta. Åt dessa stackars boende över huvudtaget;) Man undrar. För även om man nu bor själv, visst kan man ju ändå vara intresserad av att laga mat, bjuda hem folk på stormiddag och bunkra lite extraprisvaror som man måste ha någonstans. Eller...?
Måntro om dagens nybyggda kokonger omfattas av ett modernare tänk. Det att en ensamboende ju faktiskt kan ha valt en liten lägenhet av en anledning.
man biffen? Ja på bästa sätt. Man knökar ihop tallrikar och glas i ett skåp och hoppar släktporslinet. Plockar undan det du inte använder varje dag - ens varje månad. Och så får ena köksskåpet bli torrskafferi med militärisk ordning, mannagrynen på tredje hyllan uppifrån till vänster, såsredning längst ned i mitten - inre raden - femte paketet från vänster typ ... Det ska gå att hantera i kolmörker om så är. Livet i en etta blir väldigt strukturerat om man säger, men det går.
För övrigt tänker jag på den nya prinsessan som döpts. Det blir en flicka med gott om plats inne men inte ute om ni förstår hur jag menar. Ett liv i ständig skugga av Säpo. Kommer hon att stå ut? Kommer hon att ta sina plikter på lika stort allvar som hennes mamma verkar göra? Den lilla ser lugn och obrydd ut i dopceremonin, okunnig om uppståndelsen, tur det.
jag mest i trance över de oerhört vackra mattorna i domkyrkans kor. "Dem skulle jag vilja ha" tänker jag halvhögt framför tv på tidningsredaktionen. En annan av "dopgästerna" framför samma apparat svarar lite praktiskt konstaterande "jaa, har du plats"?
Hmm nää det var ju just det:)