Garderob, potatislår eller arkivskåp eller den gängse slutförvaringen. Vad väljer du? Förstår du vad jag menar? Nähä ok, då förklarar jag närmare - jag pratar om döden och hur du tänker kring utgången ur detta livet. Och närmare bestämt om rutinerna, ceremonierna och traditionerna kring denna slutdestination där vi alla ska kliva av.
När man står på toppen av ålderstrappan - på väg ned - så gör sig döden allt oftare påmind. Arbetskompisar, vänner, släktingar går ur tiden och begravningarna duggar mer tätt än de roligare begivenheterna som dop och bröllop.
Det är ju helt naturligt förstås.
Mindre självklart borde det ju vara HUR den sista föreställningen ska se ut.
I dag är begravningsritualerna rätt lika varandra. Vi gör som alla andra, samma stuk med kista, samma stuk med blommor, samma ritual med blomsternedläggning och vandring kring kistan. Värdigt och fint - jaadå, men finns där möjlighet till att bryta mönstret ur en rad synvinklar? Får vi det?
Borde vi det? Törs vi det?
Vem styr och bestämmer vad vi väljer?
Och är det verkligen så att det är VI som väljer?
Det här var samtalsämnet en dag på jobbet under en kaffepaus. En medlem i samtalet pratade om en närståendes begravning. Snacket mynnade ut i en allmän diskussion om hela ämnet. Det var riktigt intressant tyckte vi deltagare i åldersspannet 55 till 60. Vi lät oss inte störas av en pojkvasker på 36 som gick förbi, hörde samtalet och skrockade lite rått: "Sitter ni och diskuterar kistor nu igen..." Och jaa, det gjorde vi ju faktiskt.
Ämnet kanske låter deprimerande men vi hade faktiskt hur roligt som helst. Vi kom nämligen överens om att göra begravningsrevolution. Eller rättare sagt att få våra anhöriga som ska vinka farväl till oss, att våga ta egna, nya grepp som både känns ekonomiskt vettigare och oändligt mycket friare och närmare våra sätt att vara medan vi var i livet.
Jag berättade att en griftegårdschef jag intervjuade en gång förklarade att man behöver inte alls använda en konventionell kista.
Man behöver inte ha någon kista alls.
Det går faktiskt bra att låta sig jordfästas i en garderob.
Jodå, du läste rätt. Tanken tilltalar faktiskt. Varför ska jag betunga mina nära med en jättedyr kista som sen bara ska eldas upp? Onödigt och miljömässigt tvivelaktigt. "Vem ser att jag ligger i en Ikea-garderob under bårtäcket", gnäggade vi glatt och såg bilden framför oss .
"Och blommor kan man ju plocka själv om det är sommar", tyckte en annan runt bordet.
I dag är vi rätt utlämnade då vi är lockade att våga förändringar. För när konventionen spelar på våra dåliga samveten är det lätt att göra som alla andra. Men värdigheten sitter inte i dyra inramningar, något jag skulle önska att dagens unga har i bakhuvet när de ska ta ställning till den sista färden för sina nära.
Ett sjyst arkivskåp från Kupan är helt ok, seriöst!