Bakar du surdegsbröd? Aj, aj, hålla på med såna oväsentligheter, nä ryck nu upp dig och ryck in för fäderneslandet istället, eller..?
Varje morgon passerar jag busskurer med stora affischer från försvarsmakten som försöker värva nytt blod till verksamheten. Först när de kom upp noterade jag bara utan att analysera. Det var bild på killen som står och knådar en matbrödsdeg och en som skapar fantasifulla blommönster av postitlappar. Så småningom började jag läsa in budskapet" Vad håller du på med" var frågan och då kom känslan - av obehag.
Ja, kanske är det slöseri med tid, att ägna sig åt mjuka värden när världen står och ropar på försvar. Samtidigt tänker jag på talesättet" bättre ett fat kål med kärlek än en gödd oxe med hat". Och på förre ärkebiskopen KG Hammar som i ett debattprogram rakt ut sa att "man inte löser några krigskonflikter med våld"...
Att värva krafter som vill ställa upp för fred och stabilitet är väl inte fel, men att ställa värden mot varandra känns märkligt och att mörka vad det är du vill då du vill locka in adepter känns inte bra. Skulle det vara bortkastat, mindre värt att baka bröd?
Även på radion sker rekryteringen och på samma dimmiga sätt. Här handlar det om att du ska rädda folk undan snöstorm och faror - mera på hemmaplan. Lite betryggande hemvärnsromantik. Jag undrar varför man måste linda in budskapet? Varför tror man inte att människor som får veta förutsättningarna är kapabla och villiga att kliva fram. För såna finns ju.
Dagligen ser, hör och läser vi om tjejer och killar som drar till krigshärdar runt om i världen för att de vill vara med om att upprätthålla stabilitet, skydda och hjälpa. Häromsistens träffade jag en tjej som, fullt medveten om alla möjliga faror, säger hej så länge till familjen och åker iväg på ett krävande uppdrag för att hjälpa ett land i Afrika att bygga uppe en människovänligare kriminalvård. Det var hennes dröm sedan ungdomen att få ge sig in i ett sånt tufft uppdrag.
Är det så att Försvarsmakten inte riktigt tror på sig själv när man inte kan säga rakt ut att det behövs intresserade, stabila, starka personligheter för tuff utlandstjänst? Vad ger det för intryck? Hur seriöst och myndigt känns det? Vad är det för fel med att prata klarspråk och finns inte risken att man får fel grupper som söker sig till tjänstgöringen om man inte gör det? Såna som kanske inte passar in, som hade tänkt något annat men som kliver på uppdraget "när man lika tagit steget".
Den som ska resa ut till en orolig värld behöver nog vara väl så dedikerad, ha en tyngd i sig själv, verkligen känna att han/hon vet vad hon gör. Såna människor finns ju som vill kan och vågar. Varför frågar försvarsmakten vad de håller på med? Sensmoral: vad håller försvarsmakten på med själv?