Va härligt det är när man får det där oväntade skrattet. Mitt i ekorrhjulet händer det något som är så otippat galet, tokigt, roligt så att man bara måste ge efter och förvandla sig själv till ett stort leende.
På juldagen fick ottebesökarna i Luleå domkyrka just en sån skön upplevelse. Officianten skulle ta revansch på sin blunder från fjolåret då han försov sig, väl känt vid detta laget. Han hade utlovat något speciellt men föga kunde otte-besökarna ana vad som var på gång.
Jodå, många satt nog bänkade på helspänn och med en förväntning om någon alldeles särskild upplevelse att ta med sig hem. Det märktes tydligt. Själv satt jag där som reporter i tjänst och spejade efter tecken på detta som skulle komma.
En äldre man vände sig leende mot sin bänkgranne och kommenterade vad jag just tänkt "så väldigt försiktig musik" tyckte han om organisten Marcus Wargs nästan överjordiskt finstämda pillrande på de sprödaste tonerna. Var grejen att försöka få församlingen att slumra till tänkte jag konspiratoriskt ...
Det som därefter hände fick dock verkligen inte kyrkobesökarna att nicka till. Tvärtom så satte sig alla som eldgafflar i raderna när officierande präst plötsligt kom utrusande vid koret - iförd långrandig bomullspyjamas. Det hade gått att skära atmosfären i strimlor under de första sekunderna. Sedan kom en susning, sedan fnitter och försiktigt lågmälda skratt och sedan släppte alla loss i ett befriande skratt.
På Kurirens webb duggade kommentarerna tätt efter pyjamaschocken. Övervägande positiva, till exempel besökaren som lite lurigt skrev att "jag gick därifrån ... med ett leende på läpparna och en känsla av glädje jag inte hade när jag gick in". Kul, modigt, värmande var orden som användes av dem som bevittnat det hela. Och glädjen for iväg som ringar på vattnet när besökarna stretade hem i den tidiga morgonen från en annorlunda julotta, lite mera stjärnögda än när de kom.
En helt annan rolig bild ur vardagen måste ha varit den en sommar för många år sedan vid Luleå kommuns fina blomsterarrangemang nedanför badhuset, vid stora matarleden in till city. Tidiga inpendlare fick dagens goda skratt efter att en ordekvilibrist tagit sig an arrangemangets stora bokstäver "Välkommen till Luleå".
Förmodligen på väg hem efter en glad kväll hade denne någon kastat om de stora versalerna och skapat en helt ny innebörd i hälsningen och dessutom skickligt använt varje bokstav. Det är härligt att bli hälsad välkommen till en stad men de som såg det hela måste ha mer än dragit på munnen åt budskapet nu lydande "lämmelknull i tvål"!
Jag vet inte om det hanterades i media någonsin, men skrattet ekar än när det kommer på tal.