Om inte jag var jag utan någon helt annan ... Så tänker man ibland, men hur lätt är det att sätta sig in i andras sammanhang? Hur lätt är det att förstå hur andra har det/tänker/känner. Nej inte så lätt förstås. När man ser människor som överraskas av stora vinster så är det förstås enkelt att få visionen hur man själv skulle känna om man var den utvalda.
Svårare och mycket mindre lockande är det att klä känslorna i betydligt jobbigare livsvillkor. Till
exempel hur det skulle kännas att behöva fly från sitt eget hemland, till helt andra verkligheter där man inte förstår vad som sägs och med klimat man inte är van vid, kulturyttringar som man står helt främmande inför och mitt i allt detta kanske med ansvar för barn som ställer tusen öppna och outtalade frågor till en och svaren finns i en bok man inte längre kan öppna.
När kylan knäpper i de norrbottniska knutarna kan såna funderingar anfalla mig. Tänk om jag skulle behöva ge mig av från min trygga stugvärme för att mina egna landsmän vill mig illa, kanske slagit ihjäl mina närmaste och förstört mitt hus eller lägenhet, skrämt mina barn.
Tänk att behöva lämna de träd som sett mig växa upp och den jord jag känner väl för att på vindlande och svåra vägar ta mig till en helt annan "trygg" men samtidigt skrämmande värld. Till en verklighet där du visserligen inte riskerar att dödas eller förföljas men där du inte känner igen några invanda mönster och livet inte har några ledtrådar du kan förstå.
I tanken går jag in i den rollen och scenen är en morgon då jag just skottat snö på gården och ätit frukost. Då kommer budet att min säkerhet är hotad. Över samhället jag bor i tornar rökmoln upp sig och i fjärran, över granskogen närmar sig hotfulla helikoptrar. Jag kan inte tro det är sant men den värld jag känner som min utgångspunkt i livet är förlorad. På en
sekund måste jag rycka upp mina rötter och kasta mig ut i ett okänt ingenting.
Jag hamnar på en ofrivillig resa där min gamla värld hela tiden frågar känslan vad det är som händer och varför. Den nya världen står där och kan inte svara. De som bor dit jag kommer tror att jag är glad över att få komma till fredliga och trygga förhållanden, som när man räddat sig upp ur en isvak. Sanningen är att det är hela havet stormar i hjärtat och att jag inte längre vet vem jag är, för grunden för mitt liv är borta och jag vet inte hur och om jag ska orka bygga en ny.
Medkänsla med och förståelse för de som kommer med den här sorgen i sina ögon är inte så stor i vårt samhälle. Många av oss orkar inte se den för vi hade inte velat ha samma resa. Vi vill inte veta att ingenting är garanterat och att skillnaden mellan trygghet och kaos är väldigt bräcklig. När kylan knäpper i knutarna är det så lätt att låta bli att öppna dörren och släppa in andra i värmen, särskilt de som är frusna i själen.