Jag kan se bilden framför mig.
Helen 75 år vandrar sakta genom korridoren på äldreboendet Ättestupan i Ingenmansland. Det går inte så snabbt. Hon har fasligt ont i axlar och knän och hon sneglar mot de parkerade rollatorerna, men hon viker snabbt bort blicken och sträcker lite extra på ryggen. Rollator är inte att tänka på riktigt än, även om det skulle behövas. Hemma smygkör hon efter mörkrets inbrott.
Hon närmar sig Arvids rumsdörr och tvekar en stund, var det verkligen han som ringde på klockan eller var det Beda 67 år i rummet intill ... Minnet är inte längre det allra bästa, rockfickan är full av komihåglappar.
Inne hos Arvid, som också är 75 år, är det tyst. Han vilar i sin säng . Han behöver hjälp med allt, inte bara på grund av hög ålder utan främst efter ett långt arbetsliv som entreprenör med jobb som slitit ned honom totalt.
Han är mer eller mindre ett kolli och åren efter förra pensionstrecket, 65 år, blev inte särskilt goda fick han bittert konstatera. Han hade velat gå i förtid men det hade inte gett honom någon guldkantad tillvaro att tala om, så han höll sig kvar till sista dagen då luften gick ur både ande och kropp och kompisarna fick skjutsa hem honom i traktorskopan för att man inte kunde pressa in honom sittande i en personbil.
Helen sätter på sig glasögonen och försöker zooma in rapporten från natten som ligger på Arvids nattygsbord. Hennes starr har blivit sämre och sämre och när hon är trött blir det ännu svårare att kunna läsa. I rapporten står att Arvid ska duschas denna morgon och hon suckar tungt.
Och tungt det är just vad det innebär, flera lyftmoment trots att det finns både takliftar och annat. Mycket parerande, för Arvid brukar slå hårt omkring sig när det gör ont i hans gamla kropp.
"För att inte tala om hur ont det gör i mig", tänker Helen lite bittert och masserar omedvetet sin ena överarm som har krånglat i ett par år nu. Det efter att hon fått motta en körare som en annan gamling hade serverat henne i demensens töcken. "Skelettet ditt är urkalkat", sa doktorn beklagande till Helen vid ett tillfälle och undrade hur länge hon varit pensionär. Hon hade svarat med ett snett leende.
På rasten sluter hon ögonen en stund och tänker på barnbarnen som hon sällan ser. Inte för att de bor så långt bort, men hon är ju så sällan hemma och när hon är hemma är orken nästan slut.
Helenas egna ungar har fullt upp med att försörja både sig själva och barnen, vilka har svårt att hitta ut på arbetsmarknaden efter utbildningarna. Det yngsta barnbarnet är 23.
"Vad roligt det hade varit att ha haft tid att få vara en riktig mormor och farmor" tänker hon medan kollegorna bryter upp från rasten och störtar iväg till tusen uppgifter med mat, tvätt, vård, städning, lugnande och konflikt-
lösande.
Hon sköljer ned lunchen med en kopp kaffe och går in till Arvid igen. Han lyfter förvirrat blicken och frågar: "Bor du också här?"
Helen ler och säger vänligt:
"Jag är sjukvårdsbiträde här, men jag går i pension om ett halvår då jag fyller 75 ...."