I morgon firar jag 35 år på denna tidning. En ansenlig tidsrymd som jag dock inte är ensam om att inneha på redaktionen, här finns flera som jobbat mycket längre. Tidningen vi skapar, varje dag nära nog, fyller ju 150 år nu i december som bekant. Det är väldigt länge kan vi vara överens om.
Under mina decennier har det skett en fantastisk teknikutveckling. Då jag först klev in i huset som 18-åring var blytiden på väg ut. Tidningspressen dånade i husets källare och det luktade trycksvärta. Alla yrkesgrupperna blandades i det gamla tidningshuset med sina många våningsplan. Hade man varit som nedsläppt från månen så hade man ändå direkt kunna säga att det var på en tidningsoffcin man hamnat. I dag är tidningslandskapet rent visuellt ganska likt alla andra kontorsytor.
Den första skrivmaskinen jag hade var en väldig Facit som stod parkerad på ett fristående rullbord som man kunde flytta iväg om man behövde. Den var så stor och tung att hade den hamnat på fötterna hade det varit risk för betydande skada. Vid en snabbutryckning en gång råkade jag välta monstret som hamnade upp och ned på valsen och maskinen blev totalförstörd.
Sedan kom datortiden - ve och fasa. Innan tekniken hade satt sig hann man skriva en massa artiklar som helt plötsligt försvann i det blå - borta! En frustrerande period även om det var skönt att slippa alla kladdiga blad som man annars fick handha. Vi kallade dem matsedlar.
Kuriren har en spännande historia och det känns kul att ha fått vara en del av den. Och tänker man tillbaka på alla åren så är det otroligt så många spännande människor som passerat revy, både arbetskamrater, intervjuobjekt och ni läsare inte minst!
Med risk för att låta som en minnegod 100-åring så kan jag konstatera att jag har avverkat ett par kungar, minst sex landshövdingar, hjälpsamt fotfolk på en massa instanser, trivsamma telefonister, pålitliga tipslämnare, ivriga påhejare, kommunalråd, ja voj vilken kader av människor man mött.
Det intressanta med jobbet har varit att man fått tillträde till rum där inte alla varit och uppleva saker som kanske inte alla är förunnade. Glädjen i att ha fått spegla händelser som inträffar once in av lifetime. Frågar man en journalist, med lite perspektiv, vad som varit bäst i karriären så är det kanske frestande att räkna upp alla bemärkta människor man mött, kändisarna - dom "självklara" som syns mest i samhällslivet. Och visst har det varit spännande att möta dessa, men ärligt talat ...
Det jag verkligen minns med den största värmen är de där "små" reportagen med de intervjuobjekt som ofta säger" men inte är jag nåt att skriva om". För det är ofta just de som man minns bäst. I alla fall så är det den vy jag ser från min journalistiska middagshöjd.