De allra flesta av oss drar oss fram hyggligt i vardagen, är man duktig sparar man flitigt för att ha råd med en liten guldkant då och då. Att ägna sig åt bedrägeri och lura av arbetsgivare/uppdragsgivare pengar finns inte i sinnevärlden för en rättskaffens person. Men visst finns det vardagsskurkar som helt plötsligt försvinner som dunstat vatten och det upptäcks stora brister i landstingsekonomier och kommunkassor och på företag. Den som dunstat kan spåras till pölar i varmare länder.
När media tar sig till dessa platser och konfronterar bedragaren så kan svaret bli att "nä, jag är inte hon" fastän anhöriga pekar ut att joo, visst är det politikern som "lånat" fyra miljoner plus lite till av en närstående. Hon som inte vill kännas vid sig själv drar till synes välmående solstolen intill poolside. Ett år kan soltrippen vara innan Interpol kliver fram.
Man undrar hur bedragaren känner, hur är det möjligt att kunna njuta av situationen och hur kort tänker en människa. Är det verkligen värt det - att dras som i ett gatlopp i svenska medier och att inte kunna resa hem om man skulle behöva det. Vad driver henne kan man undra.
Ett ytterligare fall är den landstingsanställda som steg för steg lurat till sig över 20 miljoner och även hon försvunnit - spårlöst. Barnen får schavottera och har bestämt sig för att mamma inte kan vara i livet. Det "finns inte på deras karta". Och, ja, egentligen så är man ju rent medborgarmässigt död i sitt hemland om man dragit alla vid näsan för att man inte kunnat motstå pengars frestelse.
Jag funderar - är det verkligen värt det? Kan en lyxig tillvaro verkligen väga upp annat i ens liv som en daglig möjlighet att träffa sina barn och barnbarn? Hur kul blir det till slut på en skala att sitta julafton efter julafton i en skållhet gyllene bur med vetskap att du alltid är jagad och att gallren riskerar att förvandlas till stål.
Saliga är de som inte står efter pengar och ska ha betalt för allt. Som uppfylls av glädje av att få ge och betyda något för sin omvärld. Tur att sådana finns tänker jag som häromsistens faktiskt fick ett helt hus i laduvirke i oväntad present.
Ja, nu handlade det inte om ett boningshus ska sägas, inte för människor, men väl för fåglar. Jag hade beundrat ett fågelbord hos snickaren i fråga och ville köpa ett. Jag fick inget riktigt svar och glömde saken.
Men så kom det ett samtal från mästersnickarens fru:
- Nu är huset klart och du kan komma och hämta det. Men det är inte lika stort som vårt - det är större, sa hon finurligt.
När jag undrar över priset ropar frun till maken "hon undrar vad hon ska betala"... och i luren hör jag svaret och ler:
- Ingenting! Det är ju inte hon
som ska ha det, det är ju fåglarna!