Jag spanar in den där dunderfina stora trasmattan i kornblått. Och den där gamla tallrikshyllan skulle vara sååå snygg i mitt kök. Och fyndlådan med den skojiga prickiga tekannan måste jag bara ha. Jag förtränger att jag har kvoten mer än fylld redan. En kanna för varje dag i veckan typ ...
Vart jag är? Jo, på byauktion. Ja, det var visserligen i somras men ändå. Egentligen är jag inte alls förtjust i auktioner. Jodå, det är trevligt att träffa folk och spännande att se vad som ska auktioneras ut. Men jag brukar sällan ha så god tur så att jag lyckas ropa hem det önskade.
Därför är jag sällan på dylika tillställningar. För länge sedan hade jag dock turen att kamma hem den enda sak jag fastnat för på en stor bondauktion i en av Råneås satellitbyar. En gammal fin handkamera med bälg låg där och skimrade. Den inte bara var fungerande, konstaterade undertecknad som är fotoutbildad, utan dessutom estetiskt tilltalande. Jag hade inga som helst förhoppningar att få den till det pris min skrala budget tillät. Men jag hade tur. Auktionisten var spyless efter tirader av billiga fyndlådor, auktionen gick i tjära när "min" kamera ropades ut.
Det var jag och en herre i publiken som skulle fajtas visade det sig. När jag ropade tio höjde han med lika mycket. Så gick det på tills jag lade budet på 60 kronor. Då sa det pang innan den andre budgivaren hade hunnit öppna munnen. Auktionisten hade fått nog och kameran var min. Än i dag, mer än 30 år senare, är den en av de saker som jag värderar högt i min prylvärld.
I somras hamnade jag så på en auktion i ett hällande ösregn och jo, här var det lite samma scenario. Visserligen knep en annan den fina mattan ur högen av hemvävt. Men i bunten som blev kvar och ropades ut låg ett dolt guldkorn. En ljuvlig och alldeles ny stor matta i rosa, vitt och brunt med ett vitprickigt mönster strösslat över. Fröjdefullt värre!
Och den fina tallrikshyllan som jag höll andan över när jag ropade på fick märkligt nog inga andra budgivare. Jag måtte ha sett så desperat ut att ingen annan vågade. För bara 40 kronor blev den min och där jag placerat den ser det ut som att jag haft den i alla tider. Lycka!
Den prickiga och bulliga tekanneservisen blev också min och jag älskar den. Den är så skönt kitschig och en klackspark åt all stel och stram vråldesign. Jag sätter upp en tillkämpat neutral min när en av mina nära belackare får se fyndet och utbrister:
" Åhh, nä, men vad roligt! En tekanna till! Verkligen vad som behövs i det här huset!
Hmm... inte för att jag vet, men lät det inte som att han var en aning ironisk där eller ..?