Turistchefen fick på nöten för sitt brännande brev. Föga hade han nog anat att han likt ett stycke fläsk skulle grillas över en bastulav uppeldad av indignerade norrbottningar och dessutom av sin egen styrelse. "Olyckligt formulerat" var namnet på pudeln i fråga. Och lugnet - månne lägrar det sig nu över turistlänet Norrbotten, eller ...?
Kan det kanske lyckligtvis vara så att det hela i stället inneburit en tändande gnista till en välbehövlig diskussion om den inavlade gubbigheten och grabbigheten i vår ände av landet, för visst regerar den fortfarande, och dessvärre inte bara i begränsade bastuutrymmen.
Självklart är det ett bekymmer och ett hinder för all utveckling, att gubbigheten biter sig fast, och allra allvarligast - att den ärvs vidare till det unga gardet. Tyvärr så är inte det arvet endast till men för den kvinnliga parten av befolkningen. Den är också ett direkt handikapp för alla de unga män som ärver sina äldre manliga mentorers synsätt. De unga pojkarna riskerar att hamna i en verklighet där de en vacker dag får uppleva att det höjs på många, både manliga och kvinnliga ögonbryn, när produkten av bastugenerationen helt plötsligt öppnar munnen på fel ställe och upptäcker att de inte passar in.
"Bastukulturen finns men jag tror den är på väg att fasas ut" svarade en ung Stockholmskvinna på frågan i den gångna veckan. Det kändes hoppfullt, hon trodde dock att det skulle ta ännu cirka tio år innan den har klingat av och vi i samhället, Norrbotten(?) fått en social kultur där både män och kvinnor framgår med samma tydlighet.
Ska det bli på det eftersträvansvärda sättet så får vi dock inte bara vänta oss att männen ska fixa biffen. Det hänger lika mycket på att kvinnorna ska ge sig själva röst, kliva fram, ta plats, bidra och stödja varandra. I dag är alltför många tjejer rädda för att ta på sig uppdrag i strålkastarljus, att våga säga sitt hjärtas mening och hålla fast vid sina åsikter och tro på sina krafter.
Det finns fortfarande en outtalad känsla hos stora delar av det kvinnliga släktet att det är lite okvinnligt att sjunga ut, att ha mage att kritisera och föreslå förändringar. Många kvinnor sviker också sina medsystrar som jämnar behövlig väg för dem. Tyvärr så har det varit så i alla tider. De som stod på barrikaderna för kvinnans rösträtt fick ingen trevlig behandling och skaror av kvinnor stod bak köksgardinerna och förfasade sig över ståhejet men sen fick de åtnjuta nyvunna friheter - med "kvinnligheten" i behåll.
Och ajaj, här gjorde jag nog en riktig tabbe för fortfarande så är något av det mest förbjudna att kritisera andra kvinnor. Nåja, det brukar alltid komma någon man rusande till försvar.