Odla är ett osäkert hantverk. Och lyckas man bra efter att ha väntat på frukten en hel sommarsäsong så finns det alltid några fler utöver dig själv som vill vara med och dela på överflödet. Det blev undertecknad bittert varse i dagarna då jag skulle ta upp ett litet kok potatis.
Jag har styv lerjord i mitt ogräsland och därför brukar man få ta i rejält med bägge labbarna då man ska dra upp ett per-stånd. Men förvåningen blev stor där i potatislandet. För muskelanspänningen visade sig vara helt onödig. Tjoff, så höll potatisupptagaren på att sätta sig i blasten för här bjöds på intet motstånd. Och jag fann mig stående liksom med en bukett i handen av blasten där intet en potatis eller rot kunde ses. Tomt!
Va i ... ! Här hade ju tagits upp flera goda fina stora knölar den senaste veckan. Men så klarnade tanken och därnere där plantan hade stått syntes förklaringen, små mörka gångar och gåtan var löst – dessvärre. Ja visst – sorkangrepp.
Suck, suck, ja, var det inte det jag förstod och befarade redan i våras när godsakerna sattes i sina fåror och jag plötsligt upptäckte en liten minisork som kom vinglande över jordskorpan. Jag hade råkat ge den en liten hjärnskakning under jordbearbetningen med spaden. Han bligade mycket anklagande upp på djurvännen medan han vacklade iväg. Och i september kom så hämnden kan man tänka om man har livlig fantasi. Och det har jag.
Nu hade förstås den lille besten vuxit till sig och beslutat sig för att göra processen kort med de prisbelönta knölarna, en kulturarvssort. Under stånd efter stånd inte en knöl – bara blasten som var kapad strax där bladen startar. Tidernas snabbaste ”potatisupptagning” tog vid och en snopen trädgårdsägare lommade ur leran med några ensamma potatisar skramlandes i botten på en plastkasse. Så kan det gå om man dänger trädgårdsspaden i skallen på fel besökare.
Nåja, nästa år får man ta nya tag och hoppas att de små pilsnabba sorkarna hittat något annat land att erövra. Jag kom väl lindrigt undan om jag jämför med bekantingarna som i våras forslat jordsäck efter jordsäck ut till sin skärgårdsö för att skapa ett potatisland. Och när de skulle skörda så var potatisarna som bortblåsta ... ja som sagt ...
Själv tröstar jag mig med lite andra grödor och potatisen får härmed inköpas av lokala odlare. Det går bra det också, även om det är en alldeles särskilt mysig dimension detta med att ha egen potatis på tallriken.