"Säkerställa", "titta över", "utbilda personalen".
Jag tittar på inslagen i tv om den senaste tidens sjögång i frågan om vården på äldreboenden och diskussionen om man verkligen ska kunna tjäna pengar på att vårda gamla. Det sägs att i en nära framtid har de privata aktörerna tagit över halva den marknaden. Bra eller dåligt? Ja mycket finns tydligen att önska när man hör om gamlingar som får dö ensamma med en tv som sällskap, vårdare som när pensionärerna ska tas ut på promenad skjutsar ut rullstolarna med vårdtagare i utan att kolla vart de hamnar och sen storskrattar åt det hela. Man blir lite mörkrädd.
Fast mörkrädd blev i alla fall undertecknad redan för länge sedan och av helt andra, men tycker jag lika viktiga, orsaker när det gäller äldrevården. Detta att ekonomin är så slimmad att man inte har råd att ha kvar terapin för de gamla som fortfarande orkar syssla med det och det finns alltid någon.
Kommer ihåg i mitt yrke många trevliga jobb jag gjort i sådana sammanhang där de gamla utefter ork och möjlighet fått virka, snickra, laga mat eller vad de nu velat. Entusiastiska anställda som slagit knut på sig för att skapa trivsel och en meningsfull upplevelse. Men terapin försvann tyst och obemärkt och på många äldreboenden sitter många gamla mest av sina dagar. Personalen har inte tid och hur skulle de kunna ha det med så många att se till och hjälpa. Det säger sig självt att dessa inte hinner tillgodose alla sociala behov som finns.
Absolut att det finns lysande undantag för det gör det, Och de ska ha all heder. De trollar dessutom ofta med knäna. Överhuvudtaget är just vårdfolk, oavsett vilken arbetsgivarform de arbetar under, duktiga på det, att trolla med knäna utan att ens ha fått den minsta lilla utbildning i den magin. Faran är väl att dessa knän riskerar att slitas ut.
I Sverige kan man nog säga att det finns en grundtrygghet för äldre på institutioner och vid vård i hemmet, men räcker det? Och hur räcker det till för de som inte har några anhöriga som kan bevaka deras välmående eller hälsa på för att göra långa dagar kortare. Och är det inte ett lågvattenmärke i vårt rika land att vård, och skolgång med för den delen, alltid verkar ska ges på den absoluta ekonomiska marginalen?
Någon gång på 1970-talets inledning blev det markant mycket bättre ekonomiskt för alla i detta land, men sedan kom det ett ord med i laget som sen aldrig försvunnit. SPARA - och detta fenomen kom för att stanna. Den fråga jag vill ställa är varför det aldrig är färdigsparat och hur långt kan man gå? Är vi rent av vid vägs ände nu?
Och vilken är strategin?