Stundom ser jag med blandande känslor på det vackra blå band som brusar en bit från gård och grund. I min by går denna åder rakt genom samhället med forsar och fall, holmar och vikar på sin glittrande väg ut till stora havet. Den är det sista jag ser innan natten träder in och det första när morgonen randas. Den är som luften och solen - den bara finns där.
För det mesta har den inneburit glädje, utkomst och rekreation för sina beträdare men också mycket umbäranden, sorg och farligheter. Den är ett levande väsen som inte bryr sig om vad den ger eller vad den tar. Den kan inte förebrås och ställas till svars för sina svarta sidor och den har inget förstånd att inse den glädje den skänker.
Stilla varma sommarkvällar sveper fukten som spindelväv över vassruggar och stenskravel. Älvdansen böljar medan solen går ned i väst i en kittel full med guld. Tätt över porlande vatten glimmar fiskelinan, svingas flugor, vakar fiskar och surrar myggornas svärmar. I ett träd vid vattenbrynet vilar ugglan sina ögon efter jakten på föda. Vad tänker den där den spanar ut över strömmarna?
Ser den kanske näckrosorna som står i knopp vid sina väldiga blad. Minns den kanske skvalpet av årtag, skratten och ropen och gråten som sällat sig till blanka vatten.
Vid stranden tittar jag ned i det grunda sommarvarma vattnet. Lakens yngel leker och slår skuggor mot bottnen. I en vik rastar knipan sitt ulliga koppel av killar i keps. I går sju små följeslagare, nu tio. Över nejden gal en tupp, han låter som ett barn som klagar sin nöd.
Doften av rök smyger sig på och i en båt glänser det till av tusen droppar när en mjärde dras upp och lämnar ytan. Människan skattar älvens överflöd och älven skattar människan. Givande och tagande, tagande och givande - allt är som en oändlig vågrörelse i tidens obegripliga ström.
I sommardunklet ser stenarna i vattenbrynen ut som troll, när mörkret faller får de liv. Den täta plymen av frodiga örter och högt gräs på älvholmen spelar ögat ett grafiskt spratt i solens sista strålar. En grön frustande häst stiger upp ur vattnet, är det bara jag som ser? Gammelgäddan med sina gula ögon får ben och framträder på korniga bilder.
Liv och död, sekellång kontinuitet och sekundlånga highlights, allt ryms - sida vid sida, våg vid våg.
Bäst att inte förhålla sig till elementen utan bara konstatera att vi har dem på gott och ont.
Minns mannen som berättade om sin barndoms älv som byggdes ut och försvann. Ännu upp i hög ålder kunde han återkalla bruset i sitt inre.