I det blå morgonljuset lyser den kritvita januarisnöns stora iskristaller. En rondell ser ut som en veritabel gräddtårta och mitt i den några låga ljusarmaturer. Det är faktiskt väldigt vackert och inte bara det utan det ger en highlight för humöret. Januari känns mera möjligt att ta sig igenom om man tror sig njuta av de små, små detaljerna. För det är ju de som" gör det" som det heter.
Januari har gått otroligt fort från min vy av världen. Nu på fredag går vi in i februari. Mot ljuset - även om blåmånaden vi nu är i faktiskt har varit generöst solig. En av go-helgerna som gått var det så fantastiskt väder att promenadbenen inte vill vända ryggen åt den guloranga apelsinen som strålade från öster. Men med facit i handen är det väl tur att man disciplinerar sig och går hem - annars hade man ju travat rakt över till Finland.
Ett annat föga kostsamt sätt att skynda på vintern är alla frestande tulpanbuketter som står som glada fyrbåkar i ingångarna till matvaruaffärerna. Jag vill ha en hel famn full men drar förstås bara en väl vald påse ur hinkarna av färgexplosivitet. Det brukar bli en färgmixad bukett, tycker de passar så här års när vi är i en årstid men så gärna vill in i en annan för att äntligen landa i en tredje - den ultimata gröna och sköna.
När raden av blomkompisar i mina fönster gås igenom handlar det plötsligt om rena James Bond-temat. Live and let die - typ. Somligt har inte härdat ut i vintermörkret, vissa har sett sina bästa dagar och ytterligare tredje har växt ur både kostym och lägenhet. Det blir marscher till affären efter ny blomjord eller ut i komposten med det som är vissnat och trött.
När ljuset återvänder kommer också suget efter nya färger och mönster. Blåskuggorna i drivorna inspirerar, tunna molnhimlar sprakande av färger i rosa och orange trycker på en startknapp som triggar förändringslusten, ger ork och lust att se framåt.
De små sakerna är viktiga som sagt. Glädjen då andra omkring en bjuder på det oväntade. Nyligen satt jag en kväll med datorn i knät och sände ett email till ett bokförlag. Jag hade skickat in objekt i en fototävling, nu skulle jag ställa en bokfråga. Jag skickade mitt mail och tre minuter senare ringde det i hemmatelefonen. I andra änden förläggaren jag just kontaktat.
"Jag står just med just en av dina bilder i handen när ditt mail kommer", vad är det som händer, säger han skrattande om tillfälligheternas spel.
Om det var ett tecken i skyn vet jag inte och inte heller om jag hör till de tävlande som får turen att vinna en fin naturbok. Men jag kan ju alltid hoppas. Om ej så var det i alla fall kul med den spontana förläggaren.