Vitt, vitt ,vitt, säger ladusvalornaoch sveper som små svarta missiler över ängarna. De berättar att de är på väg mot varmare länder och påminner oss om de kalla vita som snart singlar ned över oss. "Te, te, te" sufflerar de små söta talltitorna i närheten av fågelbordet. De säger att vi inte ska glömma att fylla på vinterfoder när nordan börjar dra och vi tvåbenta drar oss inomhus med en rykande kopp sötad med nektar från sommarfägringen.
Innan semestern skrev jag en krönika om svalornas "språk". Och det kom ett mail från Paul i Högsön. Så nu har jag fått en lokal parlör som jag inte kan låta bli att delge er.
"Jag vet faktiskt vad de säger", skriver han. När han var liten pojke berättade hans farmor vad ladusvalorna sjöng om med knarr på slutet. Och häng med nu för nu handlar det om rånemål.
"När ve faor i höst så vär lödin foll i korn, men när ve kom dillbåka i vaor da vär där at nää, da söy do att nää."
"De orden hör jag klart och tydligt varje gång jag hör en ladusvala", berättade Paul. Och han undrade hur gammal den ramsan är och vem som först hörde budskapet? Och han hade en ramsa till som lyder "min syster säger att jag tagit en sked men det har jag inte".
Att gamla ramsor som dessa sparas känns viktigt. Och faktiskt så finns det i landet just nu en lingvistikprofessor i Göteborg som samlar på dessa "fågelramsor". Har du som läser detta någon sådan egen ramsa? Maila gärna till mig!
I övrigt så går denna supersommar till handlingarna som en mycket fjärilsrik sådan. Från hela länet har rapporterats ädla fjärilar som amiral, sorgmantel och påfågelsöga för att ta några exempel. På sina håll har de uppträtt i stora antal, kanske hitlockade av den härliga och långvariga värmen.
För den djur- och naturintresserade är det rena julafton när man en vacker dag kan gå ut i sin trädgård och på ena hållet närstudera fyra granna amiraler som suger nektar i ett grant bestånd av höstfibbla. Och i andra änden sveper två stora sorgmantlar förbi och på en tredje plats brer ett underskönt påfågelsöga ut sina vingar och exponerar sina fantastiska neonlysande färger.
I sommar har jag också fått stifta bekantskap med en vacker bivråk, morsat på gråhäger som numera uppträder varje sensommar vid mitt avsnitt efter Råne älv. Och staren, som i årtionden varit som bortblåst ur jordbrukslandskapet, böljar återigen i stora moln över åker och äng. När man ser det känns det som att hösten kan få komma utan alltför stor sommarsaknad.