Aldrig gillar man väl vintern som mest som när den håller på att få ge upp slaget mot vårsolen. En varm lördag satt jag och solade hemma på förstukvisten i det kritvita vinterlandskapet. Solen hade frätt bort den vita varan över en del av brons översta plan så att det gick att slå ned rumpan precis. Intill mig en kornig driva med snö som liknande grovsalt.
"Du är dödsdömd, vinter" tänkte jag och tog en näve av den diamantglittrande massan och såg den långsamt smälta och droppa ned. Ute på älven trivsamt raspande skidor från sollapande åkare och det aldrig sinande och vinande ljudet av isvägarnas "fartvidunder" - snöskotrarna. Jag kom på mig med att i mitt kontemplativa sinnestillstånd analysera motorljuden från dessa älvens farkoster.
Där fanns varianten som närmade sig med ett vitalt vinande ljud, svischade förbi lika fort som en norrbottnisk sommar förflyter och försvann i fjärran i ett moln av snökristaller. Andra stunden ett grumsande grävande motorljud och en trött härk uppenbarar sig med lätt plågad framtoning. Det går inte snabbt men föraren verkar tillfreds - inga försök att driva upp farten, inget nonchalant knästående. Det är lite som förr när det handlade om häst och lass och den långsamma vägen hem till kvällsmaten.
Jag vrider bort blicken från isens autostrador och lyssnar på fågelkvittret och droppandet och gloppandet. I fjärran det distinkta knackandet i hackspettens aspdunge. Det är inte bara människornas renoveringsbestyr som tinar fram, tänker jag.
I fjärran drar vinden i storbjörken som sett så många vårar komma och gå. Jag brukar hälsa på den, klappa på den grova skrovliga stammen berätta saker för den och fråga den grejer. Joodå den lyssnar, det är jag säker på.
Solstrålande vårvinterdagar är allt så förklarat och sinnet lätt. Så snabbt man påverkas av ljuset och tydligheten och så snabbt det kan förbytas när höstmörkret kommer. Och inga förhållningssätt verkar hjälpa för att mota den känslan i grind.
Jag tittar ut över snövidderna och tänker att snart så är det barmark igen, och trädgårdsarbetet tinar fram. Och med saker gömda under snön, små projekt som ska bli så spännande att se om de klarat sig.
De höstplanterade vitlöksklyftorna som ska bli fina lökar på sensommaren, de egna frösådda liljorna som haren hade som mellanmål i höstas, de små babyplantorna som kompisen kom med, kanske har det överlevt. Och storholken på gårdsbjörken - månne knipan kommer att lyckas med sin häckning i år. Det finstämda mullret när en sjöfågel klättrar ur sin trähydda för att ta provianteringsturer ute i älven är som ljuv försommarmusik för den som har lust att lyssna.