Själv tror hon att åldern beror på vilka gener man har och humöret. Inte en dag över 65 år är tanken som slår fast vid mötet med Anna Lundvall i hennes lägenhet i Jokkmokk någon dag före hennes 100-årsdag den 27 oktober.
- Jag bryr mig inte om att jag blir 100 år, men omgivningen bryr sig, säger hon som är det fjärde barnet i syskonskaran som kallades klockarflickorna.
Som barn bodde hon med familjen plus farmor och en farbror i huset intill klockarklippan, döpt efter morfadern som var klockare.
Dansant
Att ta sig en svängom är något som Anna Lundvall saknar. Men benen orkar inte. Annars är hon kurant för sin ålder, rapp och humoristisk.
- Det är huvudsaken att det är som det ska här inne, säger hon och knackar sig i huvudet.
Anna Lundvall är nöjd med sitt liv. På frågan om vad hon skulle ha gjort om hon varit 20 år idag svarar hon:
- Samma galenskaper.
Och så skrattar hon gott. Hon vet vad som varit den bästa tiden i livet.
- Hela mitt äktenskap. Visst slog det gnistor ibland men jag har inget att klaga på, inte heller var det något fel på min barndom. Jag hade snälla föräldrar och var farbrors flicka. Farmor var också snäll fast hon kunde verka lite barsk.
Visst blev hon glad då farbror kom med presenter inköpta i Luleå - en kappa, mössa och hennes allra första docka.
- Men det var roligare att leka med katten Jullan som jag drog omkring i en pappkartong. Och så gjorde vi egna leksaker, vi stack tändstickor i kottar så det blev kor.
Att hämta vatten från bäcken eller kallkällan och mjölka korna i ladugården hörde till. Och kläderna som tvättades i värmaren i ladugården och kokades i lut sköljdes i bäcken.
- Det var ett evigt värmande. Att tvätta var sommarnöjet.
I karbidlampans sken var det ganska mörkt om kvällarna. Men att sticka gick fint, något som varit en hobby genom åren. Nu vill händerna inte som hon. Istället läser hon böcker. Slaskböcker, säger hon.
Klick stoppade Amerikaresan
Hon ångar ingenting. Inte heller att hon aldrig åkte till Amerika trots att hon hade visum i handen. Något kom emellan år 1934.
- Jag träffade min man Joel och det sade klick, som för Silvia. Vi träffades på Severinos café och han jobbade som chaufför och körde lastbil.
Anna Lundvall övningskörde med lastbil. Sedan tog hon sitt bilkörkort.
1933 föddes sonen Nils-Gunnar som växte upp hos hennes föräldrar. I början av 1939 gick flyttlasset till Porjus. 1935 kom dottern Gullan och fyra år senare kom Gudrun.
- Vi var porjusgifta innan vi gifte oss 1938, säger Anna och skrattar. I början av 1950-talet köpte maken traktor och startade eget. Då bodde de i Jokkmokk igen. Företaget växte.
- Livet har präglats av mycket slit och hårt arbete men med många roliga minnen, säger hon.
Tvål, vatten och glädje
Ett annat minne är från 1917. Spanska sjukan härjade. Hela familjen insjuknade.
- Utom jag som fick hjälpa till så gott jag kunde. Mamma hade ladugården att ta hand om och det gick ändå. Själv har jag aldrig haft en enda influensa, berättar Anna som blev änka senare delen av 1980-talet.
Hur har hon kunnat bli så gammal?
Ska vara glad
- Jag har inte gjort något! Inte rökt eller druckit starkare än kaffe och te, om det hjälpt det vet jag inte. Och så har jag använt tvål och vatten, inget annat i ansiktet. Men man ska alltid vara glad, säger Anna som har sex barnbarn och sju barnbarnsbarn. På lördag firas födelsedagen med öppet hus i PRO:s lokaler. Några presenter vill hon inte ha.
Anna Lundvall har bara en önskan inför framtiden;
- Att jag inte blir bortglömd, säger hon.
Stort grattis säger vi!