Åtskilliga är vi i länet, numer med kala hjässor och grånande tinningar, som skakat loss till The Shanes, när det begav sig på 60-talet. Kirunagrabbarna göt självkänsla i länets ungdomar mot rådande lillebrorskomplex gentemot de södra delarna av landet. ”Alla måste söderut” hängde som ett svart moln över länets ungdomar. ”Vi kan häruppe också”, löd det elektrifierade budskapet. I dagarna har den siste av de fyra originalmedlemmarna, Svante Elfgren 79, lämnat jordelivet för att förenas med Staffan Berggren, Tommy Wåhlberg och Tor-Erik Rautio i högra sfärer. Grabbarna tillhörde gräddan av popbanden i Svedala tillsammans med Tages och Hepstars. Häruppe fanns ingen tvekan om vem som var störst. Lyckades höra en del diskussioner bland tjejerna om vem som var gulligast, Svante låg bra till. Hos grabbarna var de det långa håret som inspirerade, till många föräldrars förtvivlan.
Svante föddes i Lainio elva mil från Kiruna och hette i begynnelsen Pudas. I 50-talets allmänna försvenskning byttes efternamnet till Elfgren.
I 60-talets början hette bandet The Whisky Bottle Slickers. Namnet var för krångligt, kort och slagkraftigt ska det vara. På Palladium i Kiruna trilla polletten ner, de såg filmen ”Mannen från vidderna”, Alan Ladds rollfigur hette Shane. The Shanes – männen från vidderna passade som hand i handske för grabbarna i Toullavaara.
1963 hamnade den The Shadows-inspirerade debutsingeln Gunfigt Saloon på Tio i topp. Bandet turnerade först runt i länet med fullsatta lokaler. I Niemisel blev det upplopp när Boden och Luleraggarna inte kom in i den sprängfyllda lokalen. Helt plötsligt blev de svurna fienderna vänner och mosade nödutgången med en stor stock. Slagsmål utbröt, ordningsvakterna tilldelades blåtiror och bandet spelade nog ”Gunfight Saloon”. Sammanlagt blev det tolv ”Tio i topp”-placeringar.
Shanes gjorde om Hepstarsklassikern ”Cadillac" och sjöng ”my baby drew up in a brand new Volvo Sport”, uppskattat av unga PV-ägare. Efter musiklivet har Svante försörjt sig som brödutkörare åt Pågens, haft jakt och vapenaffär och som fystränare på Ami-center. Mestadels av sitt arbetsliv bodde han i Stockbäcken utanför Piteå.
Svante hade fler strängar än de fyra på basen. 2005 debuterade han som författare med romanen ”Martti och Julia”. Den handlar om det språkliga och andliga förtryck som tornedalingar blivit utsatta för – en röst från svenskhetens baksida. ”Det är inte min barndom jag beskrivit men däremot den värld jag växt upp i”.
Efter pensioneringen drog rötterna honom till Lainio, där började han och slutade sina dagar. En gång gitarrhjälte, alltid gitarrhjälte.