Ritva Niska gjorde en lång och uppskattad arbetskarriär på Svefi, Sverigefinska folkhögskolan i Haparanda, från oktober 1973 ända fram till sin pensionering 2012. Hon somnade in i sitt hem i Karsikkojärvi i slutet av september 2024 efter en längre tids sjukdom.
Utmärkande för Ritva var, enligt många, att hon utstrålade lugn och pålitlighet, var en kunnig och lojal medarbetare och man kunde lita på att redovisningarna var okej när Ritva hade signerat.
Ritva var alltid trevlig och mjuk i sitt sätt, stilig också för den delen. Hon var en otroligt fin kvinna – utanpå och inombords. För oss kollegor var hon tryggheten själv, pålitlig, professionell och vänlig. Mycket kompetent i sitt arbete. De många projekten, internationella och nationella som Svefi hade var det Ritva som höll reda på att finansieringen sköttes rätt – och att projektledarna skötte sig rätt. Den finansiella redovisningen av otaliga projekt med resor skulle vara prickfri och skulle stämma med den skriftliga rapporten som projektledarna hade hand om.
Ritva var noga i sin arbetsroll men hon kunde också vara rolig, hon deltog gärna i tokigheter och galenskaper som vi ordnade på Svefi och privat, hon såg också till att ordna överraskningsfester, hon var bra på att lura folk – eftersom hon var den som vi litade på. Hon tog hand om sina medarbetare, ena dagen tyckte hon att någons hår behövdes kammas och utformas lite bättre, andra dagen var någons naglar i behov av att få en ombearbetning av färg. Hon kunde också hjälpa till om någon dam hade fått ”silmäpako” i strumpan, hon hade alltid ett extra par fina strumpor till hands – för det dög inte med vilka strumpor som helst. Ritva hade också koll på sina medarbetares och medarbetares barns och barnbarns födelsedagar – vem ska vi fråga nu?
Ritva var känd att vara generös, när man än råkade vara förbi henne så hade hon alltid något som hon plockade fram, något som hon hade bakat och annat som hon av tillfälle råkade ha ”i beredskap”. Hon var kunnig i matlagning, intresserad av den, en helt vanlig husmanskostmåltid blev till en festmiddag hos Ritva. Bastun var också alltid varm när man besökte familjen Niska i Karsikkojärvi. Där trivdes Ritva då hon fick sköta om sitt grönsaksland och sitt växthus, vandra i skogen och plocka svamp och bär. Hon såg också till att igelkottarna och fåglarna blev matade och hundar var alltid välkomna hos Ritva.
Generös – vieraanvarainen, sitä Ritva todella oli; tuleppa leipomaan piirakoita minun kanssa tai tule nyt vain käymään meillä, laitan jotain pientä syötävää – tällaisia kehotuksia saimme aina silloin tällöin. Ritvan eläkkeelle jäännin jälkeen tämä vieraanvaraisuus jatkui. Meitä oli myös ryhmä kavereita ja teimme yhteisiä kaupunkimatkoja eri puolille Eurooppaa, kohteena mm. mahtavat ruokapaikat, konsertit sekä taidemuseot. Ritva kertoi aikoinaan, että hänen kiinnostuksensa taiteeseen syntyi töissä Svefillä, ja niinpä Niskan kodin seinille on ripustettu erilaisia taide-elämyksiä. Tietysti näillä matkoilla tutustuttiin myös vaate- ja kenkäkauppojen tuotteisiin. Ystävänä Ritva oli auttavainen, mutkaton eikä tupannut itseään esille turhaan.
Ritva toimi aktiivisesti monessa yhdistyksessä, mm. Haaparannan Kalevalaisissa usean vuoden ajan ja oli aina kokousten ja juhlien järjestelyissä mukana. Erityisen muistorakas tapaaminen oli kansallispukuhiihto kevättalvella 2024, Ritva toimi tietenkin tarjoilun laatijana ja emäntänä, ja kokoontuminen oli Karsikkojärvellä. Suomen Kalevalaisten Naisten Liitolla on erityisteemana metsät, ja jokainen voi hakea ja nimetä oman puunsa metsässä. Suomalaisessa mytologiassa puhutaan karsikosta, joka on perinteinen vainajaa koskeva merkintä puussa. Hiihtoretkeläisten mukaan tällainen karsikkopuu on Karsikkojärven metsässä. Siihen puuhun voimme kaivertaa Ritvan muistoksi lainauksen runoilija Kahlil Gibranilta. Uskon, että Ritva on samaa mieltä kanssamme:
Jonakin päivänä
olen puu,
ja tuuli laulaa oksissani
ja aurinko tanssii lehdilläni,
ja olen vahva ja kaunis
kaikkina vuodenaikoina.