Margareta Spolander, vår mamma, avled den 8 juli i en ålder av 82 år.ö
Hon efterlämnar maken, vår pappa Lasse, samt oss barn Anna, Eva, Bertil och Sofia med familjer.
Margareta föddes i Kukkolaforsen som andra dotter av fyra, till snickarmästare Paul Niska och hustru Helmi. Efter studentexamen vid läroverket i Haparanda 1958 kom Margareta in vid lärarhögskolan i Stockholm, samtidigt som Lasse började på Handelshögskolan.
Efter examen julen 1960 fick hon tjänst som ordinarie lärare vid Skanskvarnsskolan. I mars 1961 vigdes Margareta och Lasse i hemkyrkan i Karl-Gustavs församling av kyrkoherde Johannes Huhtasaari. Sommaren 1964 när första barnet Anna väntades, gick flytten från den omoderna ettan utan badrum, på Katarina Bangatan, tillbaka till Haparanda, där lärarjobb och en fin trerummare väntade den växande familjen. Mor- och farföräldrarna i Kukkola bidrog till en ömsesidig trygghets- och familjegemenskap.
Som lärare intresserade sig Margareta tidigt för barn med särskilda behov. 1970 veckopendlade hon till Umeå för att vidareutbilda sig till speciallärare och tjänstgjorde sedan vid Gränsskolan ända till pensioneringen. Många är de elever som har vittnat om hennes avgörande betydelse för deras yrkes- och vuxenliv. ”Tack vare Margaretas engagemang och stöd, har jag i idag strategier som gör att jag inte längre hatar att läsa och skriva. Tack vare henne älskar jag att läsa och gör det med glädje, något jag även försöker skicka vidare till alla barn jag möter i mitt läraryrke, ett yrke som jag aldrig kunnat ta mig an om det inte varit för er mamma!” skriver en av dem.
Margaretas stora samhällsengagemang gjorde att hon tidigt blev medlem i flera föreningar. Inom Röda Korset verkade hon som drivande ordförande i Ungdomens röda kors (URK), som arrangör av det mycket populära ljuståget till advent i kyrkan, som utbildare i första hjälpen kurser runt om i Kalix- och Torne älvdalar och var också med och byggde upp Kupanbutiken. För sitt mångåriga engagemang belönades hon med Röda Korset förtjänsttecken i guld som hon fick ta emot av dåvarande ordföranden, prinsessan Christina.
Inom kyrkan sjöng hon i kören under 50 år och avtackades med körsångarförbundets guldmedalj. Hon var också kyrkvärd, ledamot och senare ordförande i kyrkorådet där hon initierade butiken med Rättvis handel och kyrkans och kommunens Fair Trade-certifiering.
Musikintresset ledde till engagemang i Svensk-finska kören med deltagare från båda sidor av älven, från Pajala till Haparanda-Torneå. Kören deltog i körstämmor i Skinnskatteberg, Kaustinen och musik vid Siljan.
Under flera mandatperioder var Margareta ledamot för Moderaterna i socialnämnden och nämndeman i hovrätten för övre Norrland. Hon var också aktiv medlem i Fredrikorna och Rebeckorna.
Som mamma aktiverade hon oss barn och senare de sju barnbarnen i hushållsarbete, bär- och svampplockning och exkursioner till fots och på skidor i skog och mark. På stugväggen hänger ett talande minne för hennes mångkunnighet och förmåga att involvera, i form av en rana som hon vävde tillsammans med barnbarnen. Var och en fick komponera och väva en sektion i den gemensamma mattan. Den stora höjdpunkten för oss på somrarna var Margaretadagen med barn och barnbarn i stugan i Vuopioviken.
Att generöst hjälpa, involvera, bjuda in och inkludera unga som gamla, var den naturligaste saken i världen för henne. Med sin kärlek och uppoffrande inställning blev mamma mycket uppskattad i den stora familje- och vänkretsen. Hennes livsgärning och engagemang kan sammanfattas med Hans Stiglunds ord i griftetalet hämtat ur Markusevangeliet: “det hon kunde – det gjorde hon”.
Mamma stannade inte vid att se och tala med behövande människor, hon gick till handling och gjorde det hon kunde. Hon hjälpte i sann diakonal anda. Eller som en åldrig kvinna sa: “Margareta var så naturlig, så ärlig och så äkta – hon var så riktig! Se oli niin oikea!”.
Barnen