Kurt Wikström har avlidit i en ålder av 80 år.
Han föddes 1940 som nummer sex i ordningen i en syskonskara på åtta, ”isi Branders” i Örarna. Han växte upp, bildade familj och byggde eget hus i Örarna, där han bodde tills för 20 år sedan då han flyttade till Börjelslandet.
Redan som 16-åring började han att köra truck på byns stora arbetsplats BAC, där han sedan jobbade bakom ratten i lastbil och olika maskiner hela sitt yrkesverksamma liv. I yngre dagar jobbade han dessutom ofta som ordningsvakt på olika pubar och tillställningar.
Han var tidigt aktiv i Brändöns IF där det var fotbollen som gällde. Familjen var hans allt, där sönerna och deras intressen också var hans. Otaliga är de fotbollsmatcher där han varit coach och supporter.
När sen barnbarnen kom var det samma sak. På äldre dar började han också sjunga i Luleå-Gammelstads Manskör och i Mariakören, och nu har ”Änglakören” fått förstärkning.
Så valde han då att lämna oss för en sista resa. En resa mot ljuset i slutet av tunneln. Han färdades lätt, utan packning och ägodelar. Lämnade all smärta och trötthet kvar. Mot ett resmål ingen levandes känner, mot ett resmål där bara fantasin och tron sätter gränser. Kvar på perrongen står vi, lämnade med vår smärta, oändliga saknad och sorg.
Han som guidat oss genom vår uppväxt, lärt oss skilja på rätt och fel. Han som varit vårt bollplank för tokiga idéer. Han som alltid från början varit motsträvig, negativ med ett inbyggt motstånd, för att sen alltid hjälpt, stöttat och supportat. Han som skjutsat och kört, både oss, våra vänner och våra barn, fram och tillbaka, dag som natt. Alltid bara ett telefonsamtal bort.
Han som var stor och stark som få, han som inget skulle kunna rå på.
Trots det tillintetgjord av en liten mikroskopisk och osynlig fiende.
Livskamrat, pappa, farfar, och svärfar. Alltid med oss andra i fokus. Inte kunde vi väl tro att det skulle ta slut så här. Fem veckors hård kamp mot den osynlige blev för mycket och orken tog slut.
– Vi ses när vi ses ...
"My Captain does not answer, his lips are pale and still,
My father does not feel my arm, he has no pulse nor will,
The ship is anchor'd safe and sound, its voyage closed and done,
From fearful trip the victor ship comes in with object won"