Kerstin var född och uppvuxen i Vettasjärvi, där föddes hon den 12 juni 1938. Föräldrar var mamma Hilma och pappa Oskar. Kerstin föddes som näst yngst i familjen som bestod av elva barn. Under Kerstins uppväxt i Vettasjärvi fanns både skola, affär, post och bensinstation i byn, idag finns inget av det kvar.
Kerstin kom således att gå folkskola hemma i byn och sen blev det hushållsskola. Hushållsskolorna utbildade många till att bli bra på att laga mat, därför var det inte så konstigt att Domänverket i Gällivare anställde Kerstin som kokerska.
Där hos Domänverket träffade Kerstin sen Bertil Määttä som också jobbade hos Domänverket. Kerstin och Bertil gifte sig 1958 och familjen flyttade till Bertils föräldrahem i Kuoksu. Familjen utökades med barnen Roger 1958, Bernt 1959 och Thomas 1960.
Kerstin var hemmafru och tog hand om barnen fram till skilsmässan 1972, därefter flyttade hon till Kiruna med oss barn. I Kiruna bodde hon ända fram till 2014. I samband med att hon fick hjärtproblem (hjärtflimmer och hjärtrusningar) sa hon skämtsamt ”att i Kiruna kan man inte bo, det är alldeles för backigt när man har lite hjärtproblem”. Kerstin flyttade därför till Örnäset i Luleå 2014. En liten fin lägenhet på ett seniorboende.
Här trivdes hon väldigt bra, skapade nya kontakter och eftersom Kerstin var en social person som gillade att prata så hade hon lätt för att skapa kontakt. Kerstin var också en person med bestämda åsikter, hon visste vad hon ville, hade skinn på näsan och formade sitt liv så som hon ville ha det. Noggrann var hon också, hemmet var viktigt att hålla rent och hon var flitig som en myra, hade alltid något på gång. Ett citat från vår mormor som hon använde frekvent var ”även om man inte är rik så finns det ingen anledning att ha smutsigt hemma, vattnet är gratis” och då syftades det på vattnet i sjön Vettasjärvi.
I Kiruna började hon arbeta på dåvarande Konsums styckningscentral, arbetsuppgifterna bestod av packning, skivning, och prismärkning av olika charkuterivaror fram tills att den verksamheten lades ner 1975.
Nästa anställning blev i LKAB 1976–1984 efter en malmbehandlingsutbildning som LKAB erbjöd. Hon arbetade i driftservice på finkrossverken och som industristädare på verkstad och förråd fram till att LKAB minskade på personal 1984 och många fick sluta.
Därefter har hon gjort ett antal arbetsmarknadsåtgärder/utbildningar och kortare anställningar med olika karaktär inom sömnad, restaurangbransch och även utbildning inom mineralletning fram till sin pensionering.
Kerstin hade många fritidsintressen som var kopplade till naturen, otaliga gånger har vi varit ute tidigt på våren när det började bli barmark, grillade korv och njöt av vårsolen. Bärplockning av alla de sorter, arbeta med blommor både i trädgård och inomhus, Kerstin hade gröna fingrar.
Hon gillade att pyssla och vara kreativ, hon gjorde vackra alster av naturmaterial som grenar, mossor, lavar, kottar och allt vad man kan nyttja från naturen.
Sömnad och handarbete var ett stort intresse, olika broderier, stickning, vävning och virkning. Otaliga sockor och vantar har hon gjort till oss under vår uppväxt, många vackra dukar och broderier har hon lämnat kvar efter sig som fina minnen, hon sa också åt oss att ”den dag jag är borta så kasta allt men det jag gjort själv det behåller ni”.
Barnbarnen Mats, Stefan, Jessika, Sofia, Anna och Milina har också fått ta del utav farmors stickade sockar.
Kerstin var en positiv, aktiv och flitig person, även när vi hade gjort något ”hyss” i yngre år så kände man sig aldrig felaktigt eller orättvist behandlad, det var nog väl befogat med lite tillrättavisningar dom gånger det hände.
Avslutningsvis så var Kerstin också duktig på att baka och laga mat, ”morsans mat är bäst”
De närmast sörjande är sönerna med familjer.