Hon blev 76 år. Karin sörjs av sina systrar Märta och Linnea och av alla oss som fått möta henne i Kulturföreningen och i den unika Nattfestivalen i Korpilombolo.
Så förunderligt att Karin är borta. Samtidigt som hon är så väldigt närvarande.
Modiga kämpande stilla arga underbara Karin. Hela tiden dyker hon upp.
Med famnen full av lakan och örngott för att göra ordning ännu ett gästrum till Nattfestivalen.
Spexande allvarlig med bakvänd kepa i Tantgruppens föreställning om det hårda livet i arbetsstugorna i Tornedalen. Vid braskaminen i Kulturhuset. Vem behöver någon att sitta bredvid? Att tala med?
Hemkärnat smör och skålar med vildhallon, blåbär och hjortron.
Tålmodigt väntande på nattskjutsen hem till Markusvinsa. Ingen vill sluta spela.
Glädjemödan att överföra ännu en haiku till Mean kieli – modersmålet som inte får försvinna. Och skogen får inte försvinna. Allra minst skogen. Den misshandlade sargade skogen. Karins röst växer. Tårarna går inte att hålla tillbaka. Inte argumenten. Inte vreden.
Sara Lidman och gamla testamentet talar om den heliga vreden – Lifsens Rot. Jag tänker på Karin.