Adjunkt John Rönnbäck har efter ett långt friskt liv avlidit efter en kortare tids sjukdom i en ålder av 98-år. Han lämnar närmast efter sej det som enligt honom själv betytt mest i livet, dottern Ingela och svärsonen Calle, sina älskade barnbarn Elin och Moa som skänkte honom mycket glädje och roliga anekdoter att berätta, om och om igen på livets höst. Vidare syskon, en ansenlig skara syskonbarn, övrig släkt och vänner såsom grannar, gamla elever och kollegor med familj.
”Life must go on” sade alltid John då något tråkigt inträffade. John var till sina medmänniskor en mycket omtänksam, engagerad och kärleksfull person. John lämnade nästan undantagslöst ett bestående avtryck hos de medmänniskor han mötte. Han var samtidigt mycket bestämd men han såg också alltid framåt. Han hade ständigt nya idéer och projekt in till sista åren då framförallt hans kropp och syn svek. John slutade med undantag för sista halvåret aldrig att följa samhällsutvecklingen och lära sej nytt eller att på det personliga planet följa nära och käras liv. Han älskade att vara ute och röra sej såväl på stan som i skog och mark. Han plockade gärna bär i alla former, blåbäret skattades högt.
John föddes 1921 i en fiskarfamilj i Björnholmen utanför Pålänge (Puling). Hans föräldrar var Petrus och Elin Rönnbäck f. Nilsson.
Han hjälpte tidigt till med diverse sysslor på hemgården såsom fiske, myrslåtter och att barka timmer, men fick tidigt lämna hemmet för att i 12 års åldern jobba på ett snickeri i Smedsbyn.
1942 drabbades John av tuberkulos (TBC). I anslutning till sin sjukdomsperiod började John studera med hjälp av Hermodskurser. Han blev på så sätt behörig att söka in på tekniskt gymnasium. Han påbörjade sin utbildning mitt under andra världskriget. John tillhör den allra första årskullen ingenjörer och som examinerades från Midskogsskolan år 1946.
John bosatte sig i Luleå och gifte sej med sin Ingegerd, född Lindberg 1950, med vilken han var gift med till hennes bortgång 1999. Han byggde senare sin egen villa på Alvägen i Luleå som stod klar 1955, där familjen bodde fram till 1988. Efter sin hustrus bortgång tog sej John an hushållsbestyren med hull och hår. Han deltog i en matlagningskurs för herrar, skötte sin egen matlagning och bakade mycket. När vi i familjen kom hem så stod våffeljärnet på och äppelkaka var nybakad.
John arbetade några år på SJ men var främst lärare från 1950 fram till 1986 då han pensionerades. Under sin yrkesverksamma tid var John samtidigt ansvarig för Provningsanstalten i Luleå där mycket av stadens betongrör provades ut. Under en period hade John också ett förtroendeuppdrag i stadens byggnadsnämnd. De elever som John undervisat, kan räknas i något 1000-tal. Flera av dem har nått höga positioner inom svenskt näringsliv.
John var också under slutet av 60-talet då tv var ett tämligen nytt media, medverkande som lärare i en serie på 12 skol-tv-program i teknologi. John trivdes mycket bra med att vara lärare och med sina kollegor och elever, som han fortsatt ofta språkade med på stan långt efter att han pensionerades. Många jubileer har han deltagit i med klasser som firat allt från 20 till 50 år sedan examen.
Efter att John pensionerats hängde han på den så kallade yuppie-eran, då hann John med att skaffa och driva ett aktiebolag som investerade på börsen. Efter för mycket störd nattsömn avvecklade John bolaget.
På sin fritid snickrade John mycket på sin villa, sitt älskade sommarställe i Alhamn som stod klart 1961 och under senare år i sin lägenhet som bär spår av diverse konstruktioner. I anslutning till sin 50-årsdag köpte John ett skrov till en 30 fots segelbåt. Han inredde segelbåten som efter många års arbete kunde sjösättas 1989 och döptes till ”Glory Land”. Vidare hjälpte John mer än gärna andra med husarbeten och hjälpte barn och barnbarn med sina första hem. Att leka med barn var också något John var bra på och tyckte mycket om. Denna förmåga grundlades i tonåren då han hjälpte till att ta hand om sina småsyskon då de äldre systrarna lämnat gården.
John var även intresserad av språk och startade en studiecirkel för pensionärer i engelska i början av 2000-talet som han var cirkelledare för fram till 93 års ålder. Han reste till London, då var han 89 år gammal.
John har mycket släkt och vänner både på håll och nära som han gärna reste och hälsade på. Sista åren tillbringades dock i Luleå med omnejd på grund av ålder och viss orörlighet. Han upprätthöll detta till trots kontakt med alla han kunde via brev. Men också via e-post och Skype som under sista årtiondet blev väldigt viktiga kommunikationsmedel för honom. De kära släktingar, vänner och grannar han hade i nära anslutning till sej i Luleå, bjöd han ända in till sista året in, till samvaro i sitt hem.
John var min kära far, vi kom att kalla honom pappsen eller moffa.