Han föddes i Luleå där han också växte upp tillsammans med sin yngre bror Oscar.
Joakim utbildade sig till elektriker på gymnasiet och flyttade efter studenten ner till Stockholm för att arbeta. Han längtade alltid tillbaka till sina hemtrakter och vänner, så efter några år flyttade han hem till Luleå igen.
Joakim pratade en period om att söka in på teatern då han kände att han ville prova något nytt. Det blev dock inga teaterstudier, istället arkitektstudier på Luleå tekniska universitet där han under studietiden flera gånger fick använda den "teaterapa" som fanns inom honom. Han bjöd alltid på sig själv och det är säkert många vänner och studiekamrater som minns hans upptåg och inhopp som både "balettdansös" och andra tokroliga karaktärer.
Joakim tyckte om att resa, vara ute i naturen, umgås med vänner och anta nya spännande utmaningar. Under studietiden träffade han sin blivande fru Jenny och de fick barnen Moa och Arvid.
Joakim flyttade 2016 med sin lilla familj till Trollhättan där han fick jobb på en arkitektbyrå. Han gav verkligen allt i sitt arbete och hade ett stort intresse i arkitekturen. Ett av de uppdrag som han genomförde som arkitekt nominerades till Trollhättans Arkitekturpris 2021.
Joakim drabbades för tre år sedan av den svåraste av sjukdomar, vilket inte var något som varken han själv eller någon annan skulle kunnat tro. Han har under dessa tre år varit den som har burit oss andra då sorgen och oron känts oss övermäktig. Joakim sa ofta att han levt på övertid och att han var tacksam för den extratid han trots allt fick. Han ville också att vi inte skulle vara oroliga, att vi skulle fortsätta leva våra liv.
Joakim har varit så tålmodig under hela sin sjukdomstid och varit tacksam och ödmjuk för den hjälp som han fått från all vårdpersonal som funnits i hans närhet. Vi i familjen är så tacksamma för det fina bemötande och den omvårdnad som de gett honom och även oss, speciellt under hans sista tid.
Det var så lätt att prata med Joakim om allt, högt som lågt. Han hade en otrolig förmåga att få många vänner, kanske på grund av just den egenskapen att han var en person som inte var rädd för att prata även om svåra saker. Han sa ofta att det var viktigt att kunna och våga prata om allt för att komma framåt, i såväl livet som i relationer.
Joakim pratade ofta om sin älskade morfar Olle och sin svärfar Hans. Han har under lång tid varit övertygad om att morfar och Hans skulle ta emot honom då det var dags för honom att lämna oss andra. Han var alltid optimistisk och övertygad om att det fanns något annat som väntade.
Det är tungt och svårt att mista någon som är så nära och så ung men vi vill ändå hoppas och tro att sorgens hårda kanter som nu gör så ont, kommer att slipas av och att alla våra glädjefyllda och varma minnen är det som alltid kommer att vara de viktigaste.
Joakim och hans personlighet har satt stort avtryck hos många människor och han kommer att vara oändligt saknad av såväl oss anhöriga som många vänner. Vila i frid älskade Joakim.