Vi träffades på en ateljéfest på Sandviksgatan, då var det tidigt 60-tal. Janne var teknist och jag realare. Midskogen och Hermelinsparken var olika världar på den tiden, men vi hade gemensamma intressen och skulle något drygt decennium senare bli kollegor på NAB, Norrbottenskommunernas Arkitekt och Byggnadskontor.
Då, vid den tiden härjade rivningsraseriet och sossarna hade fått för sig att minne, arv och historia mest rymde skam och förödmjukelse som skulle förnekas och glömmas, sålunda måste Karlsviks brukssamhälle utplånas, både som bygd och minne.
Vi lierade oss med Karlsviksborna, tog del av deras kamp. Janne ritade alternativ, sossarna blev förbannade och vår VD kallades upp till stadshusets nionde våning. Vi fick väl nån örfil, men Karlsvik står kvar och Janne räddade skolan till bostäder.
Janne hedrade den svenska 20-talsklassicism, 40-talets bostadsbyggande med arkitekter som Lewerentz och Gezelius, artister från tider när den svenska byggnadskonstens namn flög ärat över jorden.
Platsens själ, genius loci, var Jannes motto, och han ville skapa ett stadsmuseum i Luleå, varför inte i Ebeneser? Han värnade Svartöstan och återskapade kåkstan i Malmberget. Han visste att utan historia går vi vilse, utan minne är vi blinda.
Janne dissade de okunniga som skulle manifestera sig själva och ställde sig i vägen för tradition och arv, eller än värre försöka placera sig själva och en eller annan ort på en eller annan karta.
Det behövs flera arkitekter som Janne Vikström. Inte färre.