Samen och renskötaren Ingvar Larsson, Arvidsjaur, avled efter en veckas sjukdom den 14 oktober 2020, 91 år gammal.
Ingvar Larsson föddes 1929 i Östansjö i skogssamebyn Västra Kikkejaur, Arvidsjaurs kommun. Han var son till Wille och Ester Larsson och hade fem systrar, Tyra, Edla, Ina, Göta och Majlis.
Familjen var renskötare och hade kor och getter hemma på gården. De första fyra skolåren gick Ingvar hemma i Östansjö. I klass 5 och 6 bodde han på skolhemmet i Arvidsjaur och kunde bara komma hem över helgerna var annan eller var tredje vecka. Han hade hemlängtan varje dag.
Ingvar fick tidigt hjälpa till på gården. På somrarna arbetade han i myrslåttern. De slog gräs på myrarna för att djuren skulle få mat på vintern. Myrslåttern var ett tungt arbete, oftast var det varmt, svettigt och långt mellan grässtråna.
Familjen tillbringade perioderna för kalvmärkning i sommarvistet Tjadnes, i väglöst land. Alla var med, även mor- och farföräldrarna. Veckorna i sommarvistet var viktiga och arbetsamma men ändå så rogivande. Han upplevde dem som de lyckligaste och bästa perioderna i sitt liv, även som gammal.
När Ingvar var 13 år, slutade han skolan, ”blev fullväxt" och började arbeta i renskogen vilket han fortsatte med livet ut.
Ingvar gifte sig 1953 med Lisa Larsson f. Stenberg, 1929-2009, från Strömudden. Parets son Peder gick bort alldeles för tidigt år 2006. Lisa var rullstolsburen i många år och Ingvar blev hennes stora stöd i livet.
Tillsammans med Lisa engagerade de sig aktivt i samiska frågor som alltid fanns närvarande i hemmet och bland deras vänner. Under decennier var han samebyn V. Kikkejaurs ordförande och kunde föra samebyns talan mot bland annat stat och kommun, Domänverket och andra skogsbolag. Han var aktiv i Arvidsjaurs sameförening, han var mån om det samiska språket och var mentor för många. Tillsammans med Lars Stenberg, blev han 2013 utsedd till Årets Vägvisare för insatser inom den skogssamiska kulturen i Arvidsjaurs kommun.
Ingvar var väl känd utanför den egna samebyn och inom samiska kretsar. Han blev respekterad för sina yrkeskunskaper om djur, skog och mark, kunskaper han tog till sig redan från barnsben. Han uttryckte att när han var ung, var ett par bra skidor och en bra hund det viktigaste en renskötare ägde! Det vardagliga lärandet och intresset för naturen, sommar som vinter, blev en stor del av honom. Ingvar blev omtalad som en stor renmärkeskännare. Han såg direkt på en rens märke i öronen vem ägaren var. Ingvar vistades så gott som dagligen ute i naturen i arbetet med renarna, även under sin sista sommar 2020.
Ingvar kunde under sin levnad dagligen följa naturens förändringar på nära håll. Han såg samernas förändrade levnadsförhållanden som en av följderna av de miljöförstöringar vi har idag.
Den skogssamiska förkämpen Karin Stenberg, skrev 1920 tillsammans med författaren Valdemar Lindholm boken Dat läh mijen situd – Det är vår vilja, som en politisk kampskrift om den skogssamiska situationen i Sverige. Som en uppföljning gav Umeå universitet ut jubileumsantologin Skogssamisk vilja. Ingvar medverkade med ett kapitel i boken som utkom hösten 2020, en vecka efter hans bortgång.
Ingvar beskrev de förändringar han iakttagit under sin livstid vad gäller renskötsel och skogsbruk. Han menade att genom historien har samerna skött sina renar i samklang med naturen. Ingvar uttryckte kritik mot det nutida skogsbruket men trodde att det finns hopp om naturen när dagens människor blir alltmer upplysta och får kunskap om hur skogen kan och måste skötas bättre. Ingvar fortsatte att tro på den samiska kulturen och samernas yrkeskunnande och hans vilja var att andra också skulle göra det och arbetar därefter!
Ingvar sörjes närmast av barnbarnet Stina, systern Majlis, övrig släkt och ett stort antal arbetskamrater och vänner. Han har nu lagt ner sin stav och många är vi som kan glädjas över att ha fått lära känna denne positive, vänlige, kloke, ödmjuke och yrkeskunnige man med de stora livserfarenheterna.