Ingrid Vikström, Sundsvall, har avlidit i en ålder av 90 år. Närmaste anhöriga är barnen Jan, Katarina och Magnus.
Så har faster Ingrid gått ur tiden. Hon var gift med min pappa Sunes bror Göran. Samtliga tre Vikströms-bröderna är borta, så desto mer saknad blir Ingrid som utgjort en länk i den äldre generationen.
Ingrid kom från Småland till Måttsund en sommar på 50-talet som "koloniflicka", ett spännande inslag i byn på den tiden då resor inte var lika enkla och självklara. Där träffade hon Göran, kärlek uppstod och det blev bröllop.
Första barnet Jan kom 1959, därefter Katarina 1962 och Magnus 1971.
Ingrid utövade sitt yrke som lågstadielärare först i Måttsund, och efter den skolans stängning, i Antnäs och i Ersnäs. Göran var en känd travprofil, så hästarna tog det mesta av hans fritid. Ingrid fick nog därför det mesta av hem- och trädgårdsarbetet på sin lott.
Många gånger har Ingrid och vi släktingar stått på Bodentravet och hejat på alla farbror Görans hästar som passerat revy under åren.
Efter pensionen hade Ingrid släktforskning och forskning kring Måttsunds historia som sitt stora intresse. Min pappa sa alltid: Det är en paradox att en småländska är den som kan mest om Måttsund! Det blev en bok om byns historia och grundande av tidningen Måttsundarn.
Vid promenader i byn kunde hon berätta små anekdoter om varje gårds historia. Ingrid sålde så småningom huset i Måttsund och flyttade till Sundsvall, där dottern Katarina rotat sig sedan många år. I den nya hemstaden umgicks Ingrid med barnbarn och senare även med barnbarnsbarn, som skänkte henne stor glädje. Hunden Flingan blev sällskap och sambo då Göran vistades på ett boende.
Ingrid var också en "Dagny" för oss; hon uppdaterade nästan dagligen familjegruppen på Facebook om stort och smått, skrev olika inlägg och gav sig orädd ofta in i den politiska debatten. När alla klagade på att maten på Görans äldreboende var dålig, stack Ingrid i en insändare ut hakan, och gav maten beröm. Vi kommer alla att sakna Ingrid: hennes värme, empati och den vassa pennan!