Helena föddes i Luleå, där hon också växte upp tillsammans med sin mor. Redan i 20-årsåldern flyttade hon till Umeå, en stad hon var trogen sedan dess, sånär som på några få år i Ångermanland. Men Umeå kallade, och Helena kom. Hon plockade åter upp sångmikrofonen i Max Blues Band, orkestern hon var med och skapade redan 1979.
Under årens lopp arbetade Helena i skiftande branscher och provade på olika typer av utbildningar, av såväl teoretisk som praktisk natur. Exempelvis läste hon vid Umeå universitet men studerade även träslöjd vid Vindelns folkhögskola, Men det allt överskuggande intresset var för hennes del musiken. Utöver det stora engagemanget i Max Blues Band sjöng hon i såväl kör som i mindre konstellationer.
Helena Grönberg hade, med sina gnistrande ögon och varma leende parad med inlevelse, en förmåga som många eftersträvar. Att utan att anstränga sig få publiken att äta ur hennes hand! När hon till exempel sjungit Anne Murrays ballad "Nobody loves me like you do" var det gripande att titta ut över publiken och se reaktionen, stunden innan applåderna brakade loss. Kvinnor och män i mogen ålder stod sida vid sida med tårar i ögonen av denna gripande påminnelse om kärlek som möjlighet till ett bättre liv. Den som sneglade mot Helenas håll kunde konstatera att även hennes ögon var fuktiga. Hon var väl bekant med livets gång och lyckades gjuta liv i texterna så allt kändes som det var – äkta. Hon var, som man säger i branschen, The Real Thing. Den Äkta Varan.
Men om hon kunde lyfta andras vardag till en lättsammare nivå hade hon själv inte samma möjlighet i livet. Redan för omkring 25 år sedan började hennes hälsa krackelera, inte på grund av ett otyglat rock'n'roll-liv, utan på grund av bräcklig kroppskonstitution. Hon försökte allt. Äta nyttigt. Leva nyttigt. Trots det gick det inte ihop för henne, något en publik inte kunde ana när hon leende stod på scenens mitt med glittrande ögon, kompad av sitt bluesband. När kvällen var över – oavsett om det var i Umeå, Luleå, Oslo, Stockholm, Göteborg eller någon annanstans – fortsatte arbetet med att rulla ihop kablar och bära iväg högtalare och förstärkare för hennes del. Helena drog sig inte för arbete. Hon ville vara med och det på lika villkor. Latmansgöra fick någon annan syssla med!
De senaste åren blev det alltmer uppenbart att Helenas krafter sinade. Men samtidigt fortsatte hon fundera på hur hon skulle orka hålla igång livet bakom mikrofonen. Nu behöver hon inte mer oroa sig för det. Vi medmusikanter saknar henne, liksom familjen och de många vännerna.