Han var varm och färgstark, nyfiken och lättlärd. Hans läshuvud förde honom bort från det enkla hemmet med de många syskonen och fattigdomen, men han återvände ständigt till hembygden i Örträsk och kommer nu att få sin sista vila där. I hans ådror rann lika delar björksav och blåbärssaft. Minnet av barndomens getarsomrar följde honom ständigt. Ljusa bilder, av friheten i skogen, med konten packad med pannkakor eller kallpalt, solsken och simturer i bäckar och tjärnar, men också mörka minnen av ensamhet och utsatthet som kastade långa skuggor över mossan där han vilade sina trötta ben.
Getaren växte upp och blev man och far. Hans begåvning tog honom ända till MIT i Boston, men där blev hemlängtan för svår och han återvände så småningom norrut efter studier på KTH i Stockholm och arbete på Philips, där han var med och utvecklade tröghetsnavigering för flygplan, ett system som fortfarande används.
Luleå blev hans hemstad under många år och hans bana lärarens. Han undervisade först på tekniska gymnasiet och sedan på tekniska högskolan i Luleå.
Han var akademiker med arbetarhänder, ständigt sysselsatt, alltid på väg. Ingen kunde som han älga i väg över kalhyggen och myrar i jakt på de bästa bärställena. Till sist bromsade ålder och sjukdom hans steg och tyngde som klibbsnö under tjärade träskidor, men också den sista sommaren besökte han hjortronmyren.
Hans var naturmänniska och djurvän och hade hästar, får, höns och hundar och var länge hängiven biodlare. Så fort han fick tillfälle begav han sig till skogs, till fots eller på skidor beroende på årstid.
Han älskade att berätta om sina upplevelser och delade generöst med sig av sina erfarenheter i både tal och skrift. Han var pratsam och skojfrisk, en högt älskad make, far, svärfar, farfar, morfar, farmorsfar, farbror, morbror, svåger och vän och vi saknar honom innerligt.