Hon föddes 25 september 1946 i Sikfors, Älvsbyn, som tredje äldst av en syskonskara på åtta. Sista året på handelsgymnasiet flyttade hon till Luleå, och det var här hon träffade min pappa, Göran, på dans. De fick en lägenhet på Tuna, förlovade och gifte sig. Mamma började jobba på Sparbanken där hon skulle vara kvar i olika positioner ända fram till sin pension 2011.
Jag föddes 1972, och några år senare gick flyttlasset till det då sprillans nya Porsöberget. Vi flyttade in i vårt hus samma dag som kungen och Silvia gifte sig. Jag tittade på bröllopet, mamma och pappa bar möbler. Ett återkommande minne hela min barndom är hur jag grejar med någonting uppe på mitt rum och från nedervåningen hörs antingen en symaskin eller dunk från vävstolen. Mamma var så otroligt kreativ hela sitt liv. Hon sydde kläder till mig och sig själv, vävde trasmattor och löpare, stickade. Efter hon sydde min balklänning på gymnasiet fortsatte hon med såna uppdrag i flera år till, till kollegors och grannars barn. Fort gick det också. Hon var snabb både i tanken och i att få saker ur händerna. Som hos alla duktiga människor med hög kapacitet verkade inget svårt heller. Jobba, sy en klänning, baka ut en bulldeg, spring ett varv på Ormberget och lek med grannbarnen på 7:an. Allt gick på ett litet kick.
Det är så konstigt att just hon drabbades av demens. Egentligen gjorde hon ju alla rätt – hon var fysiskt och socialt aktiv, kreativ, höll igång hela tiden. Men livet är inte rättvist. Sjukdomen smög sig på alldeles för snabbt, och de sista åren levde hon på Midskogens vård- och omsorgsboende. Det var en stor omställning för oss alla när hon flyttade dit, men det blev bra.
Jag är så otroligt tacksam för allt jag har fått av henne. Hon var så varm och generös, och vi har haft så kul och delat så mycket. Skrattat så mycket. Det var verkligen roligt att ha henne som mamma.
Fastän demensen tog allt mer av hennes person på senare år, tappade hon aldrig mig och pappa. Vi saknar henne så mycket nu.