Vi minns vår älskade Ella-Stina, som av oss nära oftast kallades för Ella.
Hon föddes på vinterlandet i Västerbotten våren 1940 och var enda kvarvarande barnet till Márjá Idivuoma (född Labba) och Per Gustavsson Idivuoma – Gusttu Bieđár. Systern Margareta gick bort före Ellas tid, men levde kvar i hennes minne genom berättelser och bilder i hemmet.
Familjen bodde i Hemavan och Strimasund dit de hade tvångsförflyttats från Gárasavvon i början av 1930-talet. Efter att fadern Gusttu Bieđár gått bort 1946, satte mor Márjá renarna på tåget och flyttade norrut till Porjus, där Ellas faster Elle, morbror Johannes Labba, Joná och hans familj bodde.
1949 blev även Joná änkling. Han och systrarna Márjá och Elle uppfostrade barnen tillsammans som syskon. Som små kallade de mindre kusinerna Ella för Ellá-belá (kusin Ella) och för syskonbarnen kom hon att bli Ellá-siessá (faster Ella).
Efter flytten norrut spenderade Ella nu sina somrar i sommarvistet Vájsáluokta och vintrarna i skogslandet kring Murjek och Porjus, men under resten av sitt liv skulle Ella komma att sakna barndomens backar kring Tärnaby. Hon besökte dem flera gånger och vårdade dem i minnet.
Ella gick nomadskola i Jåhkåmåhkke. Sedan gick hon hushållsskola i Vittjärv och var elev vid Samernas Folkhögskola. Hon kom att arbeta inom arbetsterapi på olika platser i Sverige.
En viktig tid i hennes liv var också en vävtutbildning på Sätergläntan i Dalarna. Ellas hem var prytt av hennes egenvävda skira gardiner, mattor och dukar. Hon vävde också skoband till familjen och vårdade arvet av modern Márjá som var en duktig slöjdare.
Ella nämnde ofta hur duktig Márjá var på att berätta, en gåva hon själv bar vidare på. Mor och dotter stod varandra oerhört nära. När Márjá gick bort var Ella bara 30 år och sorgen blev stor och svår att bära.
Ella var hörselskadad sedan barndomen. Hon engagerade sig i de hörselskadades situation och lärde sig bland annat att använda tecken som stöd. Under en kurs för hörselskadade vid Edelviks folkhögskola utanför Skellefteå, träffade hon Evert Marklund, som hon gifte sig med 1980. De bodde tillsammans i Umeå och under den här tiden blev hon mer aktiv i Hörselskadades riksförbund.
Under en period var hon ordförande i Umeåsektionen. 1991 gick Evert bort. Det var en sorg som kom att gå samman med den tidiga förlusten av modern.
Ella bodde ett tag i hembyn Porjus, men flyttade tillbaka till sina många sociala sammanhang och aktiviteter i Umeå. Hon tyckte mycket om sin bil, som gav henne frihet att fara som en fågel. När hälsan blev sämre och även synen svek henne, flyttade hon närmare släkten till Jåhkåmåhkke, där hon bodde sina sista år. Hon läste mycket, skrev brev och dikter, samlade på tomtar och satte stort pris på sina nära vänner.
En försämrad hörsel under hela livet begränsade inte Ella. Hon hittade ett socialt liv i den gemenskapen. Men när synen också började försvinna, blev hennes steg allt kortare och hon blev beroende av hjälp. Hon flyttade till trygghetsboendet Rosengården i Jåhkåmåhkke. Där hann hon bara bo ett år innan hon somnade in omgiven av närmaste släkten.
Vi minns en godhjärtad kvinna omgiven av böcker, textilier och föremål hon sparat från ett rikt liv. Hon kunde verka bister på ytan, men inuti var värmen stor. Hon var lojal och full av kunskap om, och kärlek för de hon delade sina stigar med. Hon mindes alla och vi är lyckliga att kunna föra vidare minnet av henne.
Vuoiŋŋas ráfis ráhkis ráhkis Ella.