Grant Clifton Evenholt Fexmo, som var hans fullständiga namn, är ett välkänt namn och ansikte för många Luleåbor senaste 50 åren. För oss, hans vänner i EFS-kyrkan, kom han att berätta en del om sitt brokiga tidigare liv. Han föddes i byn Jierijärvi i Korpilombolo socken, där han gick några år i skola. Han blev tidigt föräldralös och hamnade i olika fosterhem i Boden, Råneå och Arjeplog. Kanske ledde den röriga barndomen till att hans liv stundom var hårt.
Clifton kom att träffa en polischef, som också var med i EFS-kyrkan, och som tog sig an honom som stöd. På det sättet kom han in i en ny miljö, fick vänner i kyrkan och kunde bryta med sitt tidigare liv. Rastlös var han, och ingen hejd på alla idéer han tyckte vi skulle genomföra. Sur kunde han bli om det inte gick snabbt som han tänkt sig och många av oss var tidvis i onåd hos honom för att sen åter bli godtagna. För något år var hela EFS-församlingen inget värd och han bytte helt kyrka men återkom sista åren igen till gemenskapen i EFS.
Clifton var ingen dussinmänniska. Han älskade att testa och utmana människor och många var lite rädda för honom för hans tvära sätt. Barn hade inte några problem utan tyckte han var rolig och kul och kunde leka med honom. Pengar var alltid en bristvara sista veckan före pensionen och han lånade av många men ingen var så noggrann att betala tillbaka så snart pensionen kommit! Likadant varje månad.
Han var en riktig tävlingsmänniska, tränade hårt för långa cykelturer och löprundor då han ibland sågs springa med ett bildäck bakom sig för att öka motståndet! Han hade inte så lätt att läsa, men föresatte sig att ta körkort och lyckades klara teoriprovet och efter långa övningskörningar med vänner ur församlingen kunde han till slut med stor glädje få sitt körkort.
Luleåborna lärde känna Clifton genom den varje vecka återkommande rutan i Annonsbladet. Under en bild av honom själv iförd plommonstop och käpp delgav han oss alla vad han gjort, var han varit, vilka filmer han sett, vad han ätit och vilken myndighet han tillskrivit i olika ärenden, oftast rörande nödvändiga bro- och vägbyggen. Han bekostade själv denna ruta i flera år, men då den efterhand blev en omedveten ploj och för många det första men läste i tidningen, kom den att sponsras av utgivaren. Har kommit att kallas ”den förste bloggaren” och blev ofta ett samtalsämne när Luleåborna träffades.
Clifton var en stor profil som verkligen satte färg på tillvaron. Kanske missförstådd och fick kämpa mycket. Svårt klara av att leva som de flesta, en avvikare som lät sig bli utskrattad men aldrig gav upp. En av dessa Guds små som både berikar och utmanar oss som medmänniskor.
Vi lyser frid över hans minne!