I den himmel han trodde på väntade hans Frida, säkert med ångande varm middag och en dricka. I Classes himmel, tror vi, ställer boysarna alltid om trafikljusen till grönt när han kommer. Här i Luleå brukade han hämta oss barnbarn med sin Saab, från förskolan när vi ringde och bad om det eller vid nattåget när vi kommit söderifrån. I Clas himmel måste det finnas fjäll och en bäck med en sten bredvid, där han kan sitta med kikaren och spana på dem som kommer efter. Precis som under många vandringar i Abisko.
Clas älskade barn och visade sin kärlek med handlingar. Vi minns barndomens bastubad, våra ryggar ordentligt skrubbade, hur han kammade snedbena på oss allihop efteråt. Godisfatet fyllt i köksskåpet. Ett varsamt småflicksplåster när det behövdes. Resonerande samtal med även de yngsta barnen.
Ljusblå skjorta, färgglad vävd fluga och keps. Välkammad sidbena. Clas hade stil. Att göra ett noggrant jobb var viktigt för honom: oavsett om det var snöskottning, riktningen på kopparnas öron i skåpen, skoputsning, klippa smörgåspapper inför en fjällvandring eller att ställa barnbarnens klockor prick rätt.
Clas och tvillingbrodern Teddy var yngst av sex syskon under uppväxten i Övertorneå. Pappa Joachim var frisör och hade kommit från tyska Halberstadt till Sverige som gesäll, kärleken tog honom till Övertorneå. Joachim gick bort när Clas gick i småskolan. Bara få minnen blev kvar. Mamma Ester var Clas och syskonens klippa, drev en pappershandel och höll ordning på barnen.
I hela livet hade Clas ett brinnande intresse för sin omvärld. Som 18-årig scout reste han till Frankrike på internationellt fredsläger strax efter krigsslutet. Nyhetssändningarna på tv var heliga. Clas hade en stark känsla för rätt och fel.
Sin Frida träffade Clas när han var springpojke på Järn och Sport i Övertorneå. De gifte sig och fick barnen Gisela, Janne och Dan innan de flyttade till Luleå. Efter lång väntan i tomtkö kunde de byta sin tvåa i Lövskatan mot ett eget hus i Bredviken. Där byggde Clas och Frida ett varmt och gästfritt hem.
I Luleå fortsatte Clas i järnhandelsbranschen, på Laitis Bil & Bult. Clas kunde allt om verktyg, beslag, skruvar och muttrar, kunde med stolthet visa kunder – eller yngre medarbetare – till rätta i butiken. Hemmaverkstan blev både välfylld och välanvänd.
Clas var en språkbegåvning även om han aldrig lärde sig sitt fadersmål. Han lärde sig finska och engelska på egen hand och hans vardagsspråk var fyllt med mustiga uttryck. Ofta berättade han skrattande om händelser i stan – han var bekant med varannan han träffade – eller om knäppa påhitt han stött på (eller hittat på med Teddy i ungdomen). Sedan den 11 september, då Clas gick bort, 94 år gammal, är det nog ingen som längre säger ”stömmeli-star” när de menar trams.
Men om han får höra att stömmeli-star letat sig in i hans minnesord tror vi nog att han skrattar där uppe. Och vi kan inom oss nästan höra hans fnissande när han säger till Frida: ”Det var rätta kalibern!”