Vår älskade mamma Carin, en kvinna med styrka och energi som få har lämnat oss.
Mamma växte upp i Haparanda med sina föräldrar Anna och Sven samt två småsystrar, Lena och Lisa. Hon var omtänksam och hjälpte redan som liten fattigare barn som fick värme och mat i familjens hem. Carin var duktig i gymnastik, löpning, skidåkning och var vig som en katt hela livet. Vi skojade om att mamma hade gummiband i knäna eftersom hon reste sig så fort hon satt sig ned, detta tyckte hon var roligt.
I början av andra världskriget tog sig mamma an att vara ”tornsvala” för att vakta Sverige mot fientligt flyg. Mellan 1942 och 1945 arbetade hon hos sin morbror i Stockholm med att sälja vitvaror, kontorsarbete samt som springflicka, Stockholms gator kunde hon utantill hela livet. I Stockholm utbildade hon sig i engelska och kontors- och skrivarbete.
Mammas längtan efter Norrbotten blev stor och hon flyttade till Boden för att jobba på materialenheten på Ing3 och senare på A8.
I Boden träffade mamma vår pappa Martin och de fick tre barn, åtta barnbarn och fem barnbarnsbarn. Mamma och vår kära moster Lena har alltid bott nära varandra och hjälpts åt i livet inte minst sedan Lena blev änka och ensamstående förälder. Mamma hade alltid en öm och hjälpande hand för oss alla och kärleken till henne är stor.
Mamma var duktig på många saker: handarbeta, laga och bjuda på mat, laga cykeldäck, skjuta med pistol och som bilkårist lärde hon sig att köra lastbil. I över 60 år var hon med i sin syjunta och hon var aktiv i Röda korset. Mamma och pappa var hängivna bridgespelare och mamma deltog i tävlingar, bland annat i SM för seniorer. Hon spelade tills hon var över 90 år.
Mamma hade alltid bråttom, i full färd med olika aktiviteter. Det resulterade i benbrott vid flera tillfällen och hon fick dessutom flera spontanfrakturer på ryggraden och blev krokig med kvarvarande värk. Vår utåtriktade mamma blev allt mer bunden till hemmet, hörseln och synen sviktade de sista åren och hindrade henne att lösa korsord, handarbeta, läsa tidningar, följa med i media, bevaka sport- och naturprogram.
Mamma var klar och redig in i det sista men de sista året blev tupplurarna många och det hon då drömde blev ibland en del av verkligheten och tidsepokerna snurrade ihop sig. Hon undrade ibland var hennes barn var: de är nog ute och springer, svarade hon sig själv. ”Men mamma”, sade vi, ”vi är ju här, vi är dina barn”. Ja, det vet jag väl, svarade hon och skrattade gott åt sig själv.
Vi besökte ofta vår mamma och såg till att hon fick sällskap, god mat, trappträning och rullstolspromenader vilket gjorde henne piggare. Tack vare hemtjänsten område Syd i Boden, god sjukvård och insatser från Sandens hälsocentral kunde mamma bo hemma ända till slutet. Tack alla fina, goda medmänniskor för era insatser för mamma.
Efter ett olyckligt fall hemma kom inte mamma tillbaka från sjukhuset.
Mamma, vi har alla har fått uppleva lyckan av att behålla dig tills du var nästan 96 år. Tack för alla åren.